Isen ligger tunn och skör i viken. Den nästan darrar när solen når över trädtopparna och värmer. Kontrasterna syns tydligare inne i skogen, där de solbelysta platserna är grönbruna och lite svampiga, medan de skuggade hårda och isgrå. Isen har växt fram lager för lager, flak för flak. Det är som ett gigantiskt pussel, med oproportionerliga bitar. Hela innerviken, vassfältet, är en bit. En tjockare, djupvit bit, som mästrar de små rädda flaken som nyss stelnat fast i det mer täckande asplövstunna lagret. Det som solen så effektivt straffar och bränner sönder. Det är ett krig mellan kylan och värmen och jag vet inte vem jag ska ta parti för. Ett tyst krig. Inne i skogen bryts tystnaden av en motorsåg, sedan en till. De äter sig genom skogen som hungriga vargar. Ljudet äter sig genom luften och vidgas över det tysta slagfältet.
Hemma knäpper pannan för jämnan, löser upp veden i en rasande takt. Det känns ibland som att träet vaporiseras, det bara försvinner, lasta in, lasta in, lasta in och så poff, så är det borta. Vi har fått brev om att det ska komma en brandskyddsinspektör och filma i röret till skorstenen. Halv sju ska han komma, nästa fredag. Morgonpigga, precis som vi, eller så har de bara ett nitiskt arbetsschema. Jag föreställer mig honom svartklädd och sotig, men blond. Misstänker att det är en grov fördom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar