Ko

I morse skulle vi köra till stora vägen, för att lämna bilen där och ansluta med Matildas far. Den stackars bilen har fått stå ute i regn och surna ett tag så den var måttligt glad i uppförsbackarna. Efter en kurva såg vi att ett gäng kor fortfarande var ute och betade i en hage. Väldigt fint, tyckte vi, tills vi såg att en av korna faktiskt inte betade i hagen utan på vägen. Sedan löpte den framför oss ett tag innan den förstod att den skulle gå åt sidan för att den konstiga metallsaken som lyste den i rumpan skulle försvinna. Ja, vi bor på landet, med allt vad det innebär.

Skiftningar

I morse märkte vi en skiftning i landskapet. Frosten drog in under natten och när vi vaknade låg marken gnistrande utanför. Istället för den tidigare höstens skarpa gula röda och gröna färger, såg vi nu vinterns vita, gråa och ljusa skiftningar. Det är spännande att iaktta eftersom det är en sån klar kontrast och det sker så snabbt.

Annars rumlar vi omkring i varsin förkylning, hostar och nyser, snyter ikapp. Det börjar ana en närmast tragikomisk ton. Matilda kämpar på och jobbar nästan heltid den här veckan. Jag rumlar mest runt och försöker förlösa någon sorts kreativitet, läser skolböcker och trilskas med diverse andra små projekt. Det rullar på. Men jag hoppas för allt i världen att våra förkylningar släpper snart.

En sol

När solen bryter sig upp bortom horisonten är det som om hela livet bugar mot den. Alla träd som desperat försöker hålla fast sina sista gulnade löv böjer sig mot ljuset. Ber om lov för något jag inte riktigt kan förstå. Vassen bugar sig också, ber solen klä av dem den frusna daggen. Vilket den gör och de sträcker sedan på sig och börjar försiktigt viska om nattens händelser. När jag går förbi på vägen hem efter att ha följt Matilda mot bussen hör jag bara ett försiktigt surrande. Enstaka ord bryter sig ut och jag tar dem till mig. Det är tacksamt att leva här i dessa stunder.

Nyårsfest

Hej alla vänner!

Nu har det blivit dags att inbjuda till nyårsfest på Gottenvik! Vi har tänkt oss en fin och mysig tillställning och bjuder till den in våra vänner som vill komma. Antagligen kommer det bli någon form av knytkalas i dagarna tvenne, men vi avvaktar lite med mer konkret information om hur detta kommer att läggas upp. Tills vidare tar vi gärna emot intresseanmälningar till mig eller Matilda på valfritt kommunikationssätt. Vi har tänkt oss att det hela inleds med att folk kommer på nyårsaftonen och avslutas under nyårsdagen med möjlighet att stanna någon dag längre för dem som vill. Men som sagt, vi tar gärna emot intresseanmälningar redan nu, så vi kan uppskatta hur många som kan tänkas komma. När anmälan gjorts kommer mer information om hur man tar sig hit, vad som ska föras med osv.

Välkommen!

Tisdagen

svamp och äpplen i massor














en promenad över åkrarna i skymningen

Bila genom Östergötland

Det är sen eftermiddag och vi åker, trängda i baksätet, genom ett söndagstrött Östergötland. Tätbebyggelsen har sedan länge försvunnit, bara enstaka gårdar som tittar fram här och där. Vid enstaka tillfällen kör vi genom små samhällen, det största är Kisa, där har de ett emigrantmuseum. I en liten by, som mest ser ut som ett par hus och en sväng finns en beryktad tygbutik, den kanske är värd ett besök någon gång. Hösten har gått in i en ny fas, den fas då de tidiga träden redan börjat se kala ut och vars löv virvlar omkring på vägen. Då de lite senare träden också har gulnat. Höstens karakteristiska färger dominerar starkt. Allt gult, mörkgrönt, rött och orange speglas i de många sjöarna. På några små öar kikar små stugor fram, ensamna och utelämnade. Vattnet är blankt, vägen kupar sina händer runt sjöarna och vi rider på en fingerspets av tillvaron. Det är lätt att försvinna, långt bort från allt vad mål och framme heter. Ett varande uppstår.

höstbilder

ett träd i kohagen




















vägen mot färjan



















stallet och höstfärgerna

In mot stan

Vi är inne i stan, Matilda tränar och jag sitter på biblioteket, som vanligt. När vi åkte in tidigt på morgonen höll gryningen på att klä av Vikbolandet sitt distäcke, sakta och varsamt. Flyttfåglarna skred över himlen, men jag gjorde allt annat än att längta bort som dem. Vi lyssnade på lokalradio, de presenterade veckans östgötska ord och jag fattade inte ett skit, lyssnade kanske inte tillräckligt uppmärksammat. Omgivningen var för intressant, korna och hästarna som materialiserades ur dimman. Trädens hundratals färgnyanser, som inom några veckor kommer vara förpassade till ett fåtal. Allt kändes så förgängligt och fantastiskt. I baksätet på en volvo.