Ett falskt lugn

Innan helgen sade vi att på söndag, då ska vi ligga och dra oss länge, inte göra något speciellt. Matilda hade lovat att rida på eftermiddagen, jag kunde klippa gräset så länge, inget mer. Men det finns alltid att göra, att säga att man ska göra ingeting är som att sätta ett stort utropstecken i almanackan. Ett utropstecken som säger: "Här är tid då allt kan hinnas med, allt som inte annars görs". Vi steg upp före sju, jag gick och eldade, Matilda började baka bröd. I väntan på att det skulle gräddas gick vi en promenad upp i kohagen. Korna stod och käkade, eller ungtjurar är de ju faktiskt, inga juver har de. Stora djur, med frågande ögon. När vi gick på den lilla uppkörda vägen genom hagen började tjurarna stirra på oss, sedan följa efter. Till slut blev vi lite rädda och gick fort med tjugo tjurar lommande bakom oss. Till slut kom vi fram till slutet av hagen, där två rep skiljer den, från vägen. Vi klev över repet och ställde oss på andra sidan. Tjurarna stannade upp och tittade på oss, ännu mer frågande. "Vad gjorde de nu, de konstiga tvåbenta djuren?" Kanske de tänkte. "Varför ger de oss inte mat?" är en annan möjlig hypotes. Vi gick hem och åt det nybakade brödet. Efter frukost gick vi och plockade lingon. När vi kom hem, kalla om händerna och rosiga om kinderna rensade Matilda svamp och jag gjorde rårrörda lingon att ha på gröten. Pysslandet fortsatte till lunch och efter lunch åkte Matilda och red. Jag klippte gräset, sorterade ved, ringde en vän och rensade resten av svampen. När Matilda kom tillbaka sådde vi gräs och sedan var det i princip dags att laga middag. Så gick den lugna dagen mot sitt slut. Man ska aldrig utannonsera sitt lugn, det måste komma av sig självt. Men det som kommer ur det tänkta lugnet är inte att underskatta.

Svampsnokaren

Det här med svamp alltså ,ursäkta att jag tjatar, men det är verkligen en ny grej för mig. Innan jag flyttade hit hade jag aldrig plockat svamp, på riktigt alltså. En och annan svampbukett av idel skivling och flugsvamp kanske jag har ryckt upp i min dagiskybris hemma i Luleå på åttiotalet, men det sträcker sig nog dit. Men här ute på den vackra halvön Vikbolandet fullkomligen frodas de ju, så vad göra, jo plocka. Det känns som att varje liten promenad är en potentiell svampsejour, igår till exempel: De senaste dagarna har bjudit på idel vackert väder, inte särskilt varmt, med undantag för gårdagen, men soligt och fint. Så när jag gjort färdigt mitt måttliga dagsverke här hemma tog jag en liten promenad uppe i skogen längsmed viken. Min ambition var först att återfinna en stig som jag en gång gick och fann de små sötnosarna som syns på bilden, men som jag senare inte hittat när jag tänkt gå tillbaka för att se om det fanns mer guld. Så jag traskade upp längst timmervägen och hittade mycket riktigt stigen, som också är en gammal timmerväg efter lite bökande och letande. Den är övervuxen och igenmölad av något djur eller människa eller nått. Där jag förra gången hittade stora kantareller fanns nu bara små skott som inte ens var värda att plocka, så jag bestämde mig för att fortsätta längst vägen för att se vart den ledde. Det första som slog mig var vilka enorma färdigheter de små spindlarna som kämpar för sin överlevnad i skogen har. De fäster nät som går mellan träd och buskar som är flera meter från varandra och som en oaktsam vandrare genast raserar. Ett nät var dock tydligt nog för mig att undvika och jag stannade upp, hukade mig och betraktade spindelhonan som satt i mitten av sitt nät, som en matriark. Vips flög en mygga modell mördarmygga in i nätet intill spindeln och fastnade och inom loppet av ett par sekunder hade spindeln snurrat in sitt byte i väv och förmodligen knäckt nacken på den i samma veva. Ytterst spännande att betrakta måste jag säga. Det är inte ofta man får se djur in action på det sättet. Nåja, jag gick vidare på vägen och hade nog gett upp min ambition om att hitta svamp när jag så småningom såg att det mitt på stigen växte åtskilliga klasar av trattkantareller. På grund av sin mer diskreta färg är de lite svårare att upptäcka, men där låg de. När jag gick vidare visade det sig att området kring min upptäckt bjöd på än mer fyndigheter. Så mycket att jag valde att inte plocka något, det var lika bra att vänta och ta med Matilda till helgen istället, då vi kan ta med en påse att samla dem i. Även några vanliga kantareller skådades, dock inte i samma kvantiteter. Vi som alldeles nyss plockat en påse med trattisar vid min förra upptäckt. Dessa ska för övrigt tillagas ikväll när vi får gäster, ska rensa de sista idag om ro ges. Så om man vill ha färsk svamp, kom hit pronto!

Kvällsmirakel

Efter en dag inne i stan, på grund av den oberäkneliga springvikariehetsen och matinköp för veckan som kommer, tog vi oss så småningom hem i den lilla bilen. Efter en smörgås och en morot bar det av för svampplockning. Redan då hade solen tassat ner bakom träden, men sken fortfarande igenom på sina ställen och förgyllde tillvaron. Till vår stora glädje hade ingen hunnit rensa mitt fynd och vi plockade ivrigt ihop några liter trattkantarell innan det blev för kallt om händerna och myggen hunnit bita oss alltför mycket. Ja, de lever än, de små kräken. Glada i hågen gick vi hem genom skymningen. För nu började det bli ordentlig skymning. Matilda skulle ta in hästarna och jag bestämde mig för att följa med. När vi lämnat svampen på trappan till huset gick vi så ner mot stallet och vad som då mötte oss går faktiskt inte att beskriva i ord. Det låter kanske lite pretentiöst, men det var överjordiskt vackert. En lätt dimma hade lagt sig över hästhagarna och smugit in bland träden. Den låg som ett lätt dun över marken och ovanför den, i horisonten var himmelen djuprosa, övergående i mörkblått. Matilda gick in i stallet och gjorde i ordning för hästarna och jag gick längsmed vägen för att skåda detta naturspektakel. Det var som hämtat ur en Tim Burton film. När Matilda kom fram till mig lyfte hon upp min haka som uppenbarligen hade åkt ner i backen. Sedan kallade hon hästarna till sig och tog in dem i stallet. Så ljuv kan denna årstid vara, jag vet att jag skriver mycket om just årstider, men det är så otroligt spännande att följa dem såhär. Ni som läser detta, som är våra vänner, ska ni hälsa på oss någon gång, så är det nu, innan löven faller, innan vintern sluter sin kappa om oss.

Höstreflektion

Hösten med dess oändliga nyanser av gult och rött, grönt och brunt. Kanske är det nu Sverige är som vackrast, i alla fall den del av Sverige jag bor just nu. Speciellt vackert är det dagar som denna, när solen tittar fram och lyser upp löven, så att färgerna förstärks ännu mer. Men när allt detta fantastiska spelas upp framför mig blir jag nervös över att jag inte tar vara på det. Att jag inte njuter tillräckligt mycket av färgerna och luften och ja, allt som hör denna årstid till. För jag vet att vintern kommer sen och att mörkret kommer att lägga sig som ett lock över Sverige. Därför är det så viktigt med höst, det är så viktigt med allt detta vackra. När alla löv har fallit, när kylan kryper in under skinnet måste vi minnas detta. Vi måste minnas hur hela skogen sätts i brand och hur ljuset når genom allt, förgyller allt. Nåja...Det är väl bara att försöka leva i stunden, som vanligt.

Ikväll ska det förhoppningsvis plockas trattkantarell, om inte några snikna sommarstugefolk har hunnit före. Må dem icke!

Mörk och kall morgon

När klockan ringer fem i halv sex är det fortfarande mörkt ute. Kanske inte så konstigt, men det är ändå en gräns som har passerats när man går upp i mörker. Just att vakna, kliva upp, klä på sig och äta frukost medan det fortfarande ser ut som mitt i natten utanför hör onekligen hösten och vintern till. Ett lika säkert tecken är att det är svinkallt när jag går ut och slänger komposten på gödselstacken och hämtar tidningen, när Matilda åkt iväg till jobbet. Daggen som ligger över hagen speglas matt i det tilltagande ljuset, men det känns som att det snart kommer att gnistra av frost. Det skrämmer mig lite, för det är fortfarande bara i mitten av september. Jag drar mig till minnes min första höst på västkusten för fyra år sedan, då mina lägerbarn badade i tredje veckan på samma månad. Något som hade varit otänkbart nu, om man inte är lite dum i huvudet vill säga. I min sakta lunk mot brevlådan funderar jag på om det kommer bli en kall vinter, om det kommer att bli snö mer än en vecka vid påsk den här gången och om vårt idoga eldande kommer att räcka. På biblioteket hittar jag en bok om Karelen. Att gräva i sina rötter värmer lite tills vidare.

Bildtext

Nedan ser ni några bilder vi tog under vår första vecka i Gottenvik. Jag är inte så bevandrad på det här med bloggande, så undertexterna kommer här: Bild 1: Utsikt från ett av gästrummen en solig sensommardag. Bild 2: Infarten mot herrgården, just till vänster, innan stallet, svänger man upp till flygeln vi bor i. Bild 3: Vägen ut från herrgården, stallet till höger, hästhagen till vänster. Bild 4: Vägen ner till viken. Bild 5: Matilda värmer stolt händerna på vårt hemmagjorda äppelmos. Vid henne syns även kantareller som vi plockade tidigare under dagen.

Rullar

Tidig morgon. Matilda gick upp halv sex för att göra sig i ordning till jobbet. Jag gick upp tjugo minuter senare och vi åt frukost i stilla lunk. Jag tycker om tidiga mornar, så länge jag har fått sova lagom många timmar innan finns det inget som bär mig emot att kliva upp tidigt. Mörkret låg fortfarande tätt över Gottenvik och nu har det svarta övergått i en grå hinna av tunga moln. Det har duggat lite lätt och jag är glad att vi fick det fina vädret under helgen. Vi var ute och plockade lite lingon uppe i skogarna ovanför. Det växer ändlöst mycket bär där uppe, om än lite utspritt. Matilda gjorde rårörda lingon som vi haft till gröten, väldigt gott måste jag säga. Även kantarellsäsongen håller i sig, vi plockade ca en liter i lördags och bjöd Matildas föräldrar på middag, biff, potatis och kantarellsås. Igår var jag själv upp en sväng och hittade kantareller alldeles vid vägen, samt plockade ytterligare en liter lingon som jag har fryst in. Vårt frysfack är dock begränsat, så plockarivern kan gott vila. I helgen åker jag till skolan igen, vilket blir mina första nätter borta från Gottenvik sedan vi flyttade, förutom en övernattning i Arkösund. Matilda ska vara ensam i huset och pusta ut efter arbetsveckan. Ja, livet rullar på, det börjar kännas hemma på riktigt.

Molnen vandrar

Och här sitter jag, en torsdag förmiddag, nio dikter bakom mig sen frukost, några av dem kanske till och med är riktigt bra, borde ha känts ytterst produktivt och på ett sätt känns det också ytterst produktivt. Allt det där är en fråga om hur kritikern mår. Det är ju produktiviteten som är min vagga, min napp och min blöja, det som kanske inte går att klara sig utan. Inspirationen är blodet mitt vampyr –jag suger ut, men jag ber aldrig om lov innan jag kliver in. Jo, ibland, men inte här.

Himmelen flyter fram över mig och jag måste säga att den fascinerar mig på flera plan. Himmelen, idag mest molnen, hur de kan likna djur på en lång, lång vandring utan att egentligen anstränga sig. Det är som att min tolkning av molnens/molndjurens vandring mot saftiga betesmarker är vackrare än de riktiga djuren, det är kanske i min tolkning av molnen denna förmiddag som fantasin når sin yttersta potential. Det här med produktiviteten kommer väl ur det. Ur fantasin, förmågan att smälta in i molnen och vandra med dem. Det är bara att fortsätta, betesmarkerna och skördarna väntar någonstans.

Morgon och promenader

När jag hade tagit en morgonpromenad ner till bryggorna, hämtat tidningen, lagat gröt, ätit gröt och läst tidningen lagom noga var klockan halv åtta. Dygnsrytmen som jag och Matilda lagt till oss här är ibland ganska roande att bejaka. Inte för att jag någonsin tyckt om att sova länge på mornarna, men det är ändå en gräns som har passerat. Ofta går vi och lägger oss före tio och ofta vaknar i alla fall jag före sex, Matilda något senare. Jag uppskattar verkligen att gå ut på mornarna, före frukost, innan dagen har börjat. Det känns som om man befinner sig i en tidskapsel, ett tomrum, men samtidigt är det högst levande. Småfåglarnas tid, tänker jag, de är som mest aktiva just i gryningen. Tidigt på morgonen hörs andra ljud än på dagen, ljud som väcker nyfikenhet. De känns främmande och ibland också förstärkta, utan så mycket konkurrens. Bara på de tråkigare partierna under mina egna promenader lyssnar jag på musik. Att höra naturen och alla de omgivande ljuden är ofta musik nog. Om jag ändå lyssnar på musik försöker jag ackompanjera stämningen runt mig. Igår blev det bland annat Radioheads ”All I need” och ”Videotape”, imorse Eric Enokssons soundtrack till Farväl Falkenberg.

Igår promenerade jag ut i den fuktiga luften, som jag berättat om tidigare. Gick över stugtomter, försiktigt, ville inte tränga mig på. Jag hittade sedermera en fin utsikt vid vattnet, säkert också på privat mark, men det är få som är här på vardagarna. Där stod jag och lyssnade på vattnet, hörde en avlägsen båt puttra över fjärden och spanade ut över öarna. Molnen bildade oändliga nyanser över dem i lager på lager. Det täta duggregnet störde mig inte, utan passade in, kompletterade. Om man klär sig rätt, är regn väldigt fint att vistas i, såvida det inte är för intensivt. Där ute på stenarna kom så några få rader till mig, som jag formulerade färdigt på vägen hem och skrev ner när jag kommit in. Precis som jag vill ha det, inspiration och meditation.

Fukten

Regnet smälter samman med luften. Det är snarare bara en enda stor definition av ordet fuktigt som utspelar sig utanför huset. Igår var det likadant, i alla fall på förmiddagen, innan det började regna på riktigt. Dimman låg tät över grantopparna mitt emot viken när vi promenerade längsmed bryggorna. Några ungdomar i alldeles för dåligt anpassade kläder försökte fiska. Det såg mest komiskt ut, som om deras föräldrar tvingat dem att göra samma saker som de gjorde som unga, ”Då fanns det inga dåliga väder”, typ. Hur som helst, fukten är konstant.

Mamma och kusin Eva var här i helgen och tyvärr fick de inte se så mycket av omgivningarna på grund av regnet och att de inte hade så mycket lämpliga kläder med sig, då mamma var på väg till Italien. Det var dock fint, för att det kändes som att de också kunde slappna av här. På lördag förmiddag var Matilda ute och red och då föll det sig naturligt att vi andra bara hängde runt, läste tidningen eller någon bok och bara var. Det är på något sätt det som jag vill förmedla till våra eventuella framtida gäster, en känsla av att bara få vara, ett andningshål. För mig är det inte riktigt så, då jag känner ett visst prestationskrav, vilket är bra. Jag måste hålla mig någorlunda disciplinerad för att få saker och ting uträttade här. En och annan dikt ska skrivas, en och annan text ska läsas och få kommentarer, ett och annat projekt ska utformas. Uppgifter som känns fullt rimliga, så länge tidningen får läsas, filosoferandet får filosoferas och regnet får falla i sin alldeles egna gemytliga takt. Nu börjar dock min eget schemalagda arbetsdag lida mot sitt slut och snart ska jag tackla fukten och sedan laga mig lite middag.

Ved

Det känns lite som att klyschorna om att bo på landet uppfylls med oroväckande snabb takt. Igår var nämligen min traktoråkardebut. Birgitta och jag körde ved, som vi slängde in i vår källare så att vi kan värma upp huset. Det börjar nämligen bli aningens kallt på kvällarna, vilket får ses som den kanske största farhågan inför vårt boende ute på Gottenvik. Men om vi bara får rutin på att elda och lyckas leverera tillräckligt med ved, så ska det nog fungera. Ikväll ska vi fortsätta med veden, då vi behöver flytta en ganska stor vedhög i lagerbyggnaden för att få plats med något sorts transportband som ska transportera veden på något sätt. Min koll är än så länge ganska begränsad. Nåja, det är ju lite gratis styrketräning skulle man kunna säga, ett ganska inspirerande slit och släp.

Djur

Djur som har skådats på och kring Gottenvik under vår första vecka:

Häst

Katt

Hund

Ko

Hare

Älg

Grävling

Räv (bara Matilda)

Hackspett

Manet

Rovfågel (vet ej vilken, men stor var den)

plus diverse småfåglar och insekter

Guld i skogen

30 aug:

Matilda har gått ut för att rida med Birgitta och jag sitter kvar i huset denna stilla lördagsmorgon. Idag har vi bott här ute på Gottenvik i en vecka och jag tycker att vi har hunnit bo in oss förvånansvärt bra, både i huset och i omgivningarna. Solen strålar in genom sovrumsfönstret och jag sitter i vardagsrummet och plirar ut på den blå himmelen. Ska nog ta en promenad snart och känna om det kommer bli en varm dag, som utlovat, eller inte. Gårdagen var en bra dag på många sätt. Efter frukost bestämde jag och Matilda oss för att ta en promenad på hennes ridvägar uppe i markerna kring Gottenvik. Sagt och gjort, vi tog på oss våra gummistövlar och knatade ut över hästhagen, hälsade på hästarna och fortsatte upp i skogen. Terrängen var stundtals oangenäm och vi fick verkligen se vart vi satte fötterna så att vi inte ramlade och slog oss, men det var mycket annat fint att titta på också. Skogspartier avlöstes av vackra små ängar som låg insprängda bland träden och det känns som att det är väldigt sällan som jag har gått på vägar som inte är menade för människor. Det är ett så annorlunda sätt att ta sig fram i skog och mark. Jag vet inte om jag ska dra klyshor i stil med "det känns mer naturligt" eller så, men det var i alla fall väldigt spännande. Vi fann vildäpplen och björnbär som växte nästan dolt av annan vegetation och vi vandrade i högt gräs. Gummistövlarna kom verkligen till sin rätt under denna promenad. Efter drygt en timme bestämde vi oss för att vända tillbaka och började följa ett spår som en timmerbil hade plöjt upp. Bredvid spåret växte granar och under dem låg lager av torkat barr och det var där vi såg vad vi länge hade hoppats på att få se, kantareller. Först hittade Matilda en ensam svamp, som inte såg mycket ut för världen och vi konstaterade att det såg ut som om någon annan hade varit där och plockat. Muttrande promenerade vi en bit till och fick då syn på fler svampar som låg halvt gömda under mossa och barr och längre fram var det ännu fler. Snabbt konstaterade vi att det var för många för att vi skulle kunna plocka med dem i händerna och därför bestämde vi oss för att återvända efter lunch för att plocka dem. Hemfärden gick genom en kohage och vi undvek med precision koskiten som låg utklickad nästan överallt. Sedan gick vi åter ner till hästarna och Matilda gav dem varsitt vildäpple som de knaprade i sig med stor entusiasm. När vi ätit en stärkande lunch begav vi oss raskt tillbaka genom kohagen och upp mot skogen. Med oss hade vi en tofuline-burk med lock, som vi tänkte skulle räcka. Förväntansfulla kom vi upp mot platsen för vårt fynd och de små guldklimparna låg och väntade på oss. Burken fylldes i ett nafs och när vi till slut konstaterade att det inte fick plats mer fanns det fortfarande lite småsvampar kvar, som vi hoppas får växa till sig, så att vi kan plocka dem senare. Dock är vi ju inte ensamma svampplockare i skogarna, så vi får väl se. Den knappa litern kantareller som vi ändå fick med oss blev en fantastisk svampsås till kvällens middag, som vi bjudit in Matildas föräldrar och bror, samt Birgitta till. Vi hade gjort bönbiffar och kokat mandelpotatis, så kantarellsås var ett perfekt komplement. Till efterrätt hade Matilda gjort en äppelkaka på äpplen som vi plockat i omgivningarna, som såklart blev delikat.