tillbaka

Att komma tillbaka till Gottenvik kändes mer än välgörande. Dessutom lyckades vädergudarna klämma fram den vackraste dagen på mycket länge och vi gick omkring på de frostfrasande mossarna och gräset, de frusna pölarna och hittade upp till utsikten. Framför oss låg skärgården och glittrade i den tama vintersolen. Sedan bänglade vi oss ner till vattenbrynet och lokaliserade några små stränder som kommer att nyttjas i sommar, innan vi återvände in i huset. Det är fortfarande kallt inomhus, eftersom vi inte eldat ordentligt på länge, men det blir bättre och bättre. Vi har försökt klura lite på hur vi kan maximera cirkulationen i akumulatortankarna för att få bättre varmvattentillgång och hoppas på att det ska fungera. Men just nu är det långkalsonger och tjocka tröjor, filtar och tofflor som gäller, även inomhus. I övermorgon stormar över 20 personer in och då blir det värme oavsett vad!

Om någon som ska komma läser detta och inte har hört av sig om ankomsttid, gör det snarast!

Liten påminnelse inför nyår

Vill bara påminna våra nyårsgäster om att man måste ha med sig sovsäck/täcke etc, eftersom vi inte har tillräckligt med filtar till alla.

Vidare är det bra att ha tjocka sockar eller tofflor eftersom golvet brukar vara kallt.

Det närmar sig!

Inför nyår (viktig info för er som kommer)

Imorgon åker jag till Göteborg och blir där tills jag åker till Tjeckien. Därför kommer det inte bli något mer bloggande om Gottenvik förrän kring nyår för min del. Däremot kan info om nyårsfirandet komma upp.

Alla som läser detta och som känner någon som ska komma får gärna ta åt sig och vidarebefodra informationen. Är det så att man vill komma till oss på nyår, men inte har anmält sig, så ber vi er att höra av er så fort som möjligt, gärna direkt till mig eller Matilda, så att vi vet.

Till er som kommer: Om ni kan ta med egen luftmadrass, eller annan sovutrustning vore det underbart, vi lider stor brist på sovplatser och madrasser. Hör av er om ni inte har möjlighet att ta med något!

Som tidigare nämnt rekommenderas det att ta med ordentliga kläder för både inomhus och utomhusbruk.

Vi rekommenderar som sagt folk att stanna mellan den 31/12-2/1. Vad gäller mat och sånt, har vi inte riktigt tänkt ut hur vi ska lösa det, men en tanke är att vi fixar middag 31/12 och ingredienter till lunch 1/1. Hur vi gör med övriga måltider återstår att se, har ni förslag därute så är ni vänliga att inkomma med dem. Tanken är i alla fall att alla delar på kostnaderna i efterhand (ta med kontanter, så kanske vi kan lösa det på plats). Vill ber alla att ta med sig egen dricka och snacks. Ta gärna med hembakat och roliga saker.

Vi välkomnar även sällskapsspel och annan förströelse. Vill man ta med dikter och läsa upp, en gitarr att spela på, eller liknande är detta också självklart välkommet Ta gärna med musik att dansa till också.

Vad gäller transport ut till oss kommer man att få ta sig till Norrköping med buss eller tåg, därifrån tar man buss 440 mot Arkösund. Vi rekommenderar att ni åker med någon av följande bussar den 31:a, 13.35, eller 15.30. Bussen går från bussterminalen som ligger bredvid tågstationen i riktning mot Maxrestaurangen. Fråga eller spana! Bussen hem sedan går följande tider den 2:a 15.05 (och är vid stationen 16.15), eller 17.43 (som är vi stationen 18.55). Det går även bussar tidigare, för de som ska hem tidigare. Jag har dock inte de exakta tiderna i huvudet, men vi löser det. Ni som har beställt resor redan, hör av er om tider, så kan vi kolla upp vilken buss som passar er.

OBS! Det är 2,5 mil till ICA i Östra Husby, 1 mil till en liten butik i Arkösund, 5 mil till Systembolaget i Norrköping, så ha med det som ska has med. Eventuellt kommer vi att åka under nyårsdagen, eller den 2:a och handla mer mat, men bara vid behov. Allt beror på planering, vi undviker dock gärna onödigt åkande fram och tillbaka.

Vi välkomnar även om någon vill komma med bil, då det kommer att behövas körning till bussen när folk anländer och åker.

...som sagt, hör av er om det är några oklarheter, det är skrämmande få som har frågat någonting.

Det är en del att stå i, men vi hoppas på att alla samarbetar och gör detta till ett fin fint nyår!

Omväxlingar

De hade varnat för omfattande smöoväder och svårframkomliga vägar under natten och på morgonen. Men när vi skulle hämta tidningen vid sex var det fortfarande barmark ute, rått, men över nollsträcket. Vid klockan nio började det snöa. Först stilla, sakralt, sedan agressivt med stora flingor och avslutningsvis bitande små isdroppar. Vid halv tolv var det lugnt igen och ett tag senare kikade till och med solen fram. Nu när det snart är som mörkast är har himlen en enorm variation. På ena kanten kan det var hur vackert som helst, medan det på andra sidan ser ut som världens undergång och precis ovanför huvudet är det något sorts blandväder. Hundratals färger avlöser varandra och ja, man blir smått förvirrad. Jag ska snart traska iväg de fem kilometrarna till bussen och ta mig in till stan. Vi ska leka stadsbor ikväll och imorgon bär det av till huvudstaden för en snabb visit. Jag undrar om jag kommer tänka lika mycket på himlen då.

Det mörka och det ljusa

Inte heller igår blev det mycket till ljust ute. Himlen hängde så tung över oss när vi släpade våra matkassar in i huset. Men när ljuset inte finnes utombords, skola det finnas inombords, så även igår. Eftersom Matilda slutade tidigt kom vi hem mitt på dagen och kunde skrota runt hemma utan att behöva känna att kvällen annalkades alltför snart. Vi lagade en fantastisk middag, polkabetor i ugn, med ärtpesto och sallad med oliver, en liten blandning av Gränna och Grekland. Sedan fanns det gott om tid för kontemplativt vegeterande med litteratur och stickning i soffan.

Idag är det desto ljusare utomhus, molnen drar förbi i sjok över himlen och lämnar öppna blåa fält mellan sig, något jag inte sett på länge. Min lilla förmiddagspromenad lyckades dock pricka in ett duggande vinterregn, som mest gav det hela en mysig stämning.

Kommentera

Nu har jag tillåtit kommentarer på bloggen, något som flera klagat på att de inte kunde ge. Så, fritt fram att lufta era tankar om livet, döden, kärleken och revolutionen eller om något som skrivits.

Mörker, detta mörker

Igår blev det knappt ljust alls. Molnen låg tunga och grävde sig nästan in i huset. Dimma alltså. Jag gick en promenad i diset, tänkte se hur utsikten såg ut i allt gråa. Det var vackert, otroligt vackert, som ett enda stort vällande av tung grå färg. Ett rådjur hoppade över vägen, den lilla mikrosekund innan jag förstod vad det var för ett djur var mycket pirrig. Först såg jag bara något vitt som rörde sig bland snåren (de har en vit fläck i ändan), sen skuttade den vita fläcken iväg och det bruna blev också synligt. Vackra djur.

Nyårsfesten verkar för övrigt bli rejält besökt. Jag tror vi är uppe i tjugo pers. Bered er på att få släpa med egna madrasser och sovsäckar. Det vore bra om alla som läser bloggen så snart som möjligt kommer med info om ankomsttid och avgångstid. Ni som inte har bestämt detta bör nog styra upp det snart för billigast möjliga biljetter. För er som har tillgång till bil är detta att rekommendera. Vi måste också säga att med ett fåtal undantag undanbeder vi att man stannar längre än till den 2:a (vi rekommenderar även att man anländer den 31:a) av praktiska skäl. Jag hoppas att ni har överseende med detta. Hör gärna av er med frågor, ni som har tänkt komma.

Spår

På en promenad genom det smältande landskapet slås jag av hur mycket djur det måste röra sig häromkring. Det syns så tydligt när det har snöat, överallt är det spår. Jag kan urskilja spår från katt, rådjur, ett gäng olika fåglar, hare och några som jag inte riktigt kan identifiera. Det är häftigt att kunna följa deras väg genom skogen. Jag kommer ut på en timmerväg som vi gått många gånger och skrapar försiktigt bort snön som jag går på och under mig syns bara en svart is, en frusen pöl. Hade jag inte vetat att det bara varit ett timmerspår och att jorden funnits ett par decimeter under mig hade man kunnat tro att det var avgrundsdjupt. Men nu smälter det igen, det droppar från taket och det är slaskigt. Imorgon ska det blir ännu varmare och i helgen ska det regna. Jag hoppas på en snar återkomst av snön, den är en fin bekantskap i på det mörka landet.

Ursäkta och snö

I förmiddags gjorde jag och Matilda en farofylld strapats in mot staden. Under natten har det snöat ca tio centimeter och snöandet fortsatte under morgonen. Jag fick sopa av bilen ett tjockt lager, men trots den ogina behandlingen spann den som en katt när jag startade den. Vägarna däremot var i allra värsta laget, snömodd och is. När vi kom ut på 209 mot Norrköping och jag försökte gasa upp förlorade jag väggreppet flera gånger. Det var bara att släppa gasen och hoppas på det bästa. Det var riktigt obehagligt ibland när vi fick möte, eftersom det var lätt att kana över på motsatt vägbana, ett riktigit vardagsäventyr. Vi mötte dock en plogbil på vägen, så förhoppningsvis ser det lite bättre ut ikväll.

Annars för snön med sig mycket fint. Att titta ut på allt det vita ger en synnerlig ro och ju kallare det har blivit ute, desto bättre har vi blivit på att få det varmare inomhus. Trots detta har vi bestämt oss för att byta sovrum till ett mindre rum, som dock har två element, vilket gör det något behagligare. Imorse bar vi över sängen och möblerade om lite. Det är lustigt att byta sovplats, speciellt eftersom vårt förra sovrum vätte mot soluppgången och vårt nya sovrum vätter mot solnedgången. Det är tre rum emellan, i andra sidan huset. Tja, vi får se vad det förändrar. Kanske hör vi mössen bättre när de kalasar på vår kompost i köket. Imorse upptäckte Matilda att de små liven hade gnagt sig igenom komposthinkens lock och spritt kompost under hela vasken. Inte riktigt angenämt, så vi ska finna metoder för att de ska hålla sig borta, ska bli spännande. Vi får se hur finurliga de små liven är.

Måste också påpeka att det har blivit lite länge mellan inläggen på grund av att internet inte fungerar på min dator och därför är det lite svårt att uppdatera, ursäkta. Problemet ska förhoppningsvis lösas så småningom.

Möss under vasken

Igår fångade jag en mus under vasken på morgonen. Kvällen innan, när jag gick och lade mig bredvid en sovande Matilda hörde jag den springa i väggarna. Dock brukar den inte synas till när vi kliver upp, kanske hinner den iväg. Denna morgon när jag öppnade för att slänga lite kompost satt den bakom en liten kruka och tryckte. Förvånansvärt nog sprang den inte bort för allt den hade, utan satt och försökte gömma sig. Tji fick den, för den gömde sig inte särskilt bra. Försiktigt sträckte jag mig efter en tidning och ur skåpet invid vasken tog jag en plastskål. Taktiken slipades och jag tänkte mig in i musens möjliga flyktvägar. På höger sida om vasken finns det ett hål, som den kan fly igenom. Om jag täcker den flyktvägen med min tidning, så kanske den inte lyckas ta sig dit. Den kan även springa rakt mot och förbi mig, men det kanske är för skrämmande för den. Hmm. Jag föste varsamt in tidningen så att den blockerade vägen mot hålet, samtidigt gjorde jag mig beredd med skålen. Musen satt stilla och rädd och försökte gömma sig ännu mer. Sakta kröp den bort till en liten balja längre bak under vasken. Den enda vägen ut var dock fortfarande förbi mig. Så knackade jag en bit bakom den, så att den satte fart mot tidningen, som den givetvis inte lyckades forcera, så den studsade på den och in i baljan och snabbt var jag där med skålen och fångade den. Phu. Drama at 06.15. Jag bad Matilda ge mig en större skål som täckte hela baljan och gjorde en eventuell flykt svårare. Sedan bar jag ut baljan med musen under skålen på bron och vi klädde på oss för att hämta tidningen. Vi gick ner mot stallet för att bjuda katterna på frukost. Det är sjukt grymt, jag vet. Men alternativet hade varit att ta in en katt i köket och låta den göra jobbet där. Min första jakt på däggdjur helt enkelt. Samtidigt som de riktiga jägarna försöker smälla älgar i skogen, mer om det någon annan gång.

Brygga

Det finns en brygga vid den lilla småbåtshamnen som ligger tio minuter promenad från huset. Dit kan man gå och ställa sig tidiga mornar (och när som helst annars, men helst tidiga mornar) och se ut över viken. Skaka hand med horisonten, komma överens om en ordning för dagen. Man kan samla lite kraft och spana på gryningen och öarna som träder fram ur diset.

Arkö och ved

Efter den första kylan kom värmen åter. Dessutom har vi under några intensiva timmar inne i stan handlat på oss raggsockor, tofflor, underställ och annat som gör livet lite varmare. Det känns tryggt. Jag går omkring i mina tofflor och viftar på tårna, som myser av värmen. Veden håller dock på ta slut, så vi ska lasta in nytt i helgen. Ett slitit jobb, men nödvändigt denna årstid.

Igår firade vi fars dag hos familjen Olofsson, promenerade omkring i de Arkösundska skogarna och kikade upp på de gigantiska villorna, som bara bebos på sommaren. Arkösund blir på vintern nästan lite spöklik på sina håll, en säsongsby. Förr om åren fanns det en järnväg som gick genom hela Vikbolandet och hade slutstation i Arkösund. Den järnvägen gick genom Öbnebo som ligger några kilometer från Gottenvik. Det hade varit väldigt häftigt att kunna ta pendeltåg in till Norrköping, men det var nog länge sedan. Det hade onekligen varit häftigt att få se hur de idag mindre byarna var förr i världen, när landsbygden verkligen levde, men men.

Problem och lite tips

Något krux gör att vi inte får upp bilder på bloggen för tillfället, men men.

Lite tips till er som kommer på nyår: Ta med er varma kläder, VARMA kläder. Inte några små snitsiga höstskor och tunna jackor. Ta med halsduk, kängor, vinterjacka, raggsockar, fleasetröja, långkalsonger, mössa, vantar etc. Det är värt det, om ni vill röra er utomhus och även ha det behagligt inomhus.

Det börjar droppa in anmälningar, så vi blir ett gäng, vilket känns troligt kul. Ni är alla välkomna!

Vintern kom

Vintern kom snabbt, inte krypande som hösten. Inte med en mjuk varning utan direkt och självklart. Istappar på klipporna, frusna vattenpölar och akut behov av att byta däck på bilen. Så har även skett, vuxenpoäng, check. Med de nya däcken åkte vi på utflykt till vackra Stegeborg och gick omkring på en naturstig som ledde till en fantastisk utsikt. Den vindlande vilken, de barrskogsbeklädda öarna och den täta skogen i allmänhet fick landskapet att likna Norrland. Vackert så det förslog. Min mor ringde till Matildas mobil och berättade att hon åkte långfärdsskridskor i skymningen (kl. 14 typ), i Luleå, men jag avundades henne faktiskt inte. Vi hade igår en fantastiskt vacker dag, från början till slut. Inte ens den norrbottniska marmorisen kan få mig att längta bort då.

Ko

I morse skulle vi köra till stora vägen, för att lämna bilen där och ansluta med Matildas far. Den stackars bilen har fått stå ute i regn och surna ett tag så den var måttligt glad i uppförsbackarna. Efter en kurva såg vi att ett gäng kor fortfarande var ute och betade i en hage. Väldigt fint, tyckte vi, tills vi såg att en av korna faktiskt inte betade i hagen utan på vägen. Sedan löpte den framför oss ett tag innan den förstod att den skulle gå åt sidan för att den konstiga metallsaken som lyste den i rumpan skulle försvinna. Ja, vi bor på landet, med allt vad det innebär.

Skiftningar

I morse märkte vi en skiftning i landskapet. Frosten drog in under natten och när vi vaknade låg marken gnistrande utanför. Istället för den tidigare höstens skarpa gula röda och gröna färger, såg vi nu vinterns vita, gråa och ljusa skiftningar. Det är spännande att iaktta eftersom det är en sån klar kontrast och det sker så snabbt.

Annars rumlar vi omkring i varsin förkylning, hostar och nyser, snyter ikapp. Det börjar ana en närmast tragikomisk ton. Matilda kämpar på och jobbar nästan heltid den här veckan. Jag rumlar mest runt och försöker förlösa någon sorts kreativitet, läser skolböcker och trilskas med diverse andra små projekt. Det rullar på. Men jag hoppas för allt i världen att våra förkylningar släpper snart.

En sol

När solen bryter sig upp bortom horisonten är det som om hela livet bugar mot den. Alla träd som desperat försöker hålla fast sina sista gulnade löv böjer sig mot ljuset. Ber om lov för något jag inte riktigt kan förstå. Vassen bugar sig också, ber solen klä av dem den frusna daggen. Vilket den gör och de sträcker sedan på sig och börjar försiktigt viska om nattens händelser. När jag går förbi på vägen hem efter att ha följt Matilda mot bussen hör jag bara ett försiktigt surrande. Enstaka ord bryter sig ut och jag tar dem till mig. Det är tacksamt att leva här i dessa stunder.

Nyårsfest

Hej alla vänner!

Nu har det blivit dags att inbjuda till nyårsfest på Gottenvik! Vi har tänkt oss en fin och mysig tillställning och bjuder till den in våra vänner som vill komma. Antagligen kommer det bli någon form av knytkalas i dagarna tvenne, men vi avvaktar lite med mer konkret information om hur detta kommer att läggas upp. Tills vidare tar vi gärna emot intresseanmälningar till mig eller Matilda på valfritt kommunikationssätt. Vi har tänkt oss att det hela inleds med att folk kommer på nyårsaftonen och avslutas under nyårsdagen med möjlighet att stanna någon dag längre för dem som vill. Men som sagt, vi tar gärna emot intresseanmälningar redan nu, så vi kan uppskatta hur många som kan tänkas komma. När anmälan gjorts kommer mer information om hur man tar sig hit, vad som ska föras med osv.

Välkommen!

Tisdagen

svamp och äpplen i massor














en promenad över åkrarna i skymningen

Bila genom Östergötland

Det är sen eftermiddag och vi åker, trängda i baksätet, genom ett söndagstrött Östergötland. Tätbebyggelsen har sedan länge försvunnit, bara enstaka gårdar som tittar fram här och där. Vid enstaka tillfällen kör vi genom små samhällen, det största är Kisa, där har de ett emigrantmuseum. I en liten by, som mest ser ut som ett par hus och en sväng finns en beryktad tygbutik, den kanske är värd ett besök någon gång. Hösten har gått in i en ny fas, den fas då de tidiga träden redan börjat se kala ut och vars löv virvlar omkring på vägen. Då de lite senare träden också har gulnat. Höstens karakteristiska färger dominerar starkt. Allt gult, mörkgrönt, rött och orange speglas i de många sjöarna. På några små öar kikar små stugor fram, ensamna och utelämnade. Vattnet är blankt, vägen kupar sina händer runt sjöarna och vi rider på en fingerspets av tillvaron. Det är lätt att försvinna, långt bort från allt vad mål och framme heter. Ett varande uppstår.

höstbilder

ett träd i kohagen




















vägen mot färjan



















stallet och höstfärgerna

In mot stan

Vi är inne i stan, Matilda tränar och jag sitter på biblioteket, som vanligt. När vi åkte in tidigt på morgonen höll gryningen på att klä av Vikbolandet sitt distäcke, sakta och varsamt. Flyttfåglarna skred över himlen, men jag gjorde allt annat än att längta bort som dem. Vi lyssnade på lokalradio, de presenterade veckans östgötska ord och jag fattade inte ett skit, lyssnade kanske inte tillräckligt uppmärksammat. Omgivningen var för intressant, korna och hästarna som materialiserades ur dimman. Trädens hundratals färgnyanser, som inom några veckor kommer vara förpassade till ett fåtal. Allt kändes så förgängligt och fantastiskt. I baksätet på en volvo.

Ett falskt lugn

Innan helgen sade vi att på söndag, då ska vi ligga och dra oss länge, inte göra något speciellt. Matilda hade lovat att rida på eftermiddagen, jag kunde klippa gräset så länge, inget mer. Men det finns alltid att göra, att säga att man ska göra ingeting är som att sätta ett stort utropstecken i almanackan. Ett utropstecken som säger: "Här är tid då allt kan hinnas med, allt som inte annars görs". Vi steg upp före sju, jag gick och eldade, Matilda började baka bröd. I väntan på att det skulle gräddas gick vi en promenad upp i kohagen. Korna stod och käkade, eller ungtjurar är de ju faktiskt, inga juver har de. Stora djur, med frågande ögon. När vi gick på den lilla uppkörda vägen genom hagen började tjurarna stirra på oss, sedan följa efter. Till slut blev vi lite rädda och gick fort med tjugo tjurar lommande bakom oss. Till slut kom vi fram till slutet av hagen, där två rep skiljer den, från vägen. Vi klev över repet och ställde oss på andra sidan. Tjurarna stannade upp och tittade på oss, ännu mer frågande. "Vad gjorde de nu, de konstiga tvåbenta djuren?" Kanske de tänkte. "Varför ger de oss inte mat?" är en annan möjlig hypotes. Vi gick hem och åt det nybakade brödet. Efter frukost gick vi och plockade lingon. När vi kom hem, kalla om händerna och rosiga om kinderna rensade Matilda svamp och jag gjorde rårrörda lingon att ha på gröten. Pysslandet fortsatte till lunch och efter lunch åkte Matilda och red. Jag klippte gräset, sorterade ved, ringde en vän och rensade resten av svampen. När Matilda kom tillbaka sådde vi gräs och sedan var det i princip dags att laga middag. Så gick den lugna dagen mot sitt slut. Man ska aldrig utannonsera sitt lugn, det måste komma av sig självt. Men det som kommer ur det tänkta lugnet är inte att underskatta.

Svampsnokaren

Det här med svamp alltså ,ursäkta att jag tjatar, men det är verkligen en ny grej för mig. Innan jag flyttade hit hade jag aldrig plockat svamp, på riktigt alltså. En och annan svampbukett av idel skivling och flugsvamp kanske jag har ryckt upp i min dagiskybris hemma i Luleå på åttiotalet, men det sträcker sig nog dit. Men här ute på den vackra halvön Vikbolandet fullkomligen frodas de ju, så vad göra, jo plocka. Det känns som att varje liten promenad är en potentiell svampsejour, igår till exempel: De senaste dagarna har bjudit på idel vackert väder, inte särskilt varmt, med undantag för gårdagen, men soligt och fint. Så när jag gjort färdigt mitt måttliga dagsverke här hemma tog jag en liten promenad uppe i skogen längsmed viken. Min ambition var först att återfinna en stig som jag en gång gick och fann de små sötnosarna som syns på bilden, men som jag senare inte hittat när jag tänkt gå tillbaka för att se om det fanns mer guld. Så jag traskade upp längst timmervägen och hittade mycket riktigt stigen, som också är en gammal timmerväg efter lite bökande och letande. Den är övervuxen och igenmölad av något djur eller människa eller nått. Där jag förra gången hittade stora kantareller fanns nu bara små skott som inte ens var värda att plocka, så jag bestämde mig för att fortsätta längst vägen för att se vart den ledde. Det första som slog mig var vilka enorma färdigheter de små spindlarna som kämpar för sin överlevnad i skogen har. De fäster nät som går mellan träd och buskar som är flera meter från varandra och som en oaktsam vandrare genast raserar. Ett nät var dock tydligt nog för mig att undvika och jag stannade upp, hukade mig och betraktade spindelhonan som satt i mitten av sitt nät, som en matriark. Vips flög en mygga modell mördarmygga in i nätet intill spindeln och fastnade och inom loppet av ett par sekunder hade spindeln snurrat in sitt byte i väv och förmodligen knäckt nacken på den i samma veva. Ytterst spännande att betrakta måste jag säga. Det är inte ofta man får se djur in action på det sättet. Nåja, jag gick vidare på vägen och hade nog gett upp min ambition om att hitta svamp när jag så småningom såg att det mitt på stigen växte åtskilliga klasar av trattkantareller. På grund av sin mer diskreta färg är de lite svårare att upptäcka, men där låg de. När jag gick vidare visade det sig att området kring min upptäckt bjöd på än mer fyndigheter. Så mycket att jag valde att inte plocka något, det var lika bra att vänta och ta med Matilda till helgen istället, då vi kan ta med en påse att samla dem i. Även några vanliga kantareller skådades, dock inte i samma kvantiteter. Vi som alldeles nyss plockat en påse med trattisar vid min förra upptäckt. Dessa ska för övrigt tillagas ikväll när vi får gäster, ska rensa de sista idag om ro ges. Så om man vill ha färsk svamp, kom hit pronto!

Kvällsmirakel

Efter en dag inne i stan, på grund av den oberäkneliga springvikariehetsen och matinköp för veckan som kommer, tog vi oss så småningom hem i den lilla bilen. Efter en smörgås och en morot bar det av för svampplockning. Redan då hade solen tassat ner bakom träden, men sken fortfarande igenom på sina ställen och förgyllde tillvaron. Till vår stora glädje hade ingen hunnit rensa mitt fynd och vi plockade ivrigt ihop några liter trattkantarell innan det blev för kallt om händerna och myggen hunnit bita oss alltför mycket. Ja, de lever än, de små kräken. Glada i hågen gick vi hem genom skymningen. För nu började det bli ordentlig skymning. Matilda skulle ta in hästarna och jag bestämde mig för att följa med. När vi lämnat svampen på trappan till huset gick vi så ner mot stallet och vad som då mötte oss går faktiskt inte att beskriva i ord. Det låter kanske lite pretentiöst, men det var överjordiskt vackert. En lätt dimma hade lagt sig över hästhagarna och smugit in bland träden. Den låg som ett lätt dun över marken och ovanför den, i horisonten var himmelen djuprosa, övergående i mörkblått. Matilda gick in i stallet och gjorde i ordning för hästarna och jag gick längsmed vägen för att skåda detta naturspektakel. Det var som hämtat ur en Tim Burton film. När Matilda kom fram till mig lyfte hon upp min haka som uppenbarligen hade åkt ner i backen. Sedan kallade hon hästarna till sig och tog in dem i stallet. Så ljuv kan denna årstid vara, jag vet att jag skriver mycket om just årstider, men det är så otroligt spännande att följa dem såhär. Ni som läser detta, som är våra vänner, ska ni hälsa på oss någon gång, så är det nu, innan löven faller, innan vintern sluter sin kappa om oss.

Höstreflektion

Hösten med dess oändliga nyanser av gult och rött, grönt och brunt. Kanske är det nu Sverige är som vackrast, i alla fall den del av Sverige jag bor just nu. Speciellt vackert är det dagar som denna, när solen tittar fram och lyser upp löven, så att färgerna förstärks ännu mer. Men när allt detta fantastiska spelas upp framför mig blir jag nervös över att jag inte tar vara på det. Att jag inte njuter tillräckligt mycket av färgerna och luften och ja, allt som hör denna årstid till. För jag vet att vintern kommer sen och att mörkret kommer att lägga sig som ett lock över Sverige. Därför är det så viktigt med höst, det är så viktigt med allt detta vackra. När alla löv har fallit, när kylan kryper in under skinnet måste vi minnas detta. Vi måste minnas hur hela skogen sätts i brand och hur ljuset når genom allt, förgyller allt. Nåja...Det är väl bara att försöka leva i stunden, som vanligt.

Ikväll ska det förhoppningsvis plockas trattkantarell, om inte några snikna sommarstugefolk har hunnit före. Må dem icke!

Mörk och kall morgon

När klockan ringer fem i halv sex är det fortfarande mörkt ute. Kanske inte så konstigt, men det är ändå en gräns som har passerats när man går upp i mörker. Just att vakna, kliva upp, klä på sig och äta frukost medan det fortfarande ser ut som mitt i natten utanför hör onekligen hösten och vintern till. Ett lika säkert tecken är att det är svinkallt när jag går ut och slänger komposten på gödselstacken och hämtar tidningen, när Matilda åkt iväg till jobbet. Daggen som ligger över hagen speglas matt i det tilltagande ljuset, men det känns som att det snart kommer att gnistra av frost. Det skrämmer mig lite, för det är fortfarande bara i mitten av september. Jag drar mig till minnes min första höst på västkusten för fyra år sedan, då mina lägerbarn badade i tredje veckan på samma månad. Något som hade varit otänkbart nu, om man inte är lite dum i huvudet vill säga. I min sakta lunk mot brevlådan funderar jag på om det kommer bli en kall vinter, om det kommer att bli snö mer än en vecka vid påsk den här gången och om vårt idoga eldande kommer att räcka. På biblioteket hittar jag en bok om Karelen. Att gräva i sina rötter värmer lite tills vidare.

Bildtext

Nedan ser ni några bilder vi tog under vår första vecka i Gottenvik. Jag är inte så bevandrad på det här med bloggande, så undertexterna kommer här: Bild 1: Utsikt från ett av gästrummen en solig sensommardag. Bild 2: Infarten mot herrgården, just till vänster, innan stallet, svänger man upp till flygeln vi bor i. Bild 3: Vägen ut från herrgården, stallet till höger, hästhagen till vänster. Bild 4: Vägen ner till viken. Bild 5: Matilda värmer stolt händerna på vårt hemmagjorda äppelmos. Vid henne syns även kantareller som vi plockade tidigare under dagen.

Rullar

Tidig morgon. Matilda gick upp halv sex för att göra sig i ordning till jobbet. Jag gick upp tjugo minuter senare och vi åt frukost i stilla lunk. Jag tycker om tidiga mornar, så länge jag har fått sova lagom många timmar innan finns det inget som bär mig emot att kliva upp tidigt. Mörkret låg fortfarande tätt över Gottenvik och nu har det svarta övergått i en grå hinna av tunga moln. Det har duggat lite lätt och jag är glad att vi fick det fina vädret under helgen. Vi var ute och plockade lite lingon uppe i skogarna ovanför. Det växer ändlöst mycket bär där uppe, om än lite utspritt. Matilda gjorde rårörda lingon som vi haft till gröten, väldigt gott måste jag säga. Även kantarellsäsongen håller i sig, vi plockade ca en liter i lördags och bjöd Matildas föräldrar på middag, biff, potatis och kantarellsås. Igår var jag själv upp en sväng och hittade kantareller alldeles vid vägen, samt plockade ytterligare en liter lingon som jag har fryst in. Vårt frysfack är dock begränsat, så plockarivern kan gott vila. I helgen åker jag till skolan igen, vilket blir mina första nätter borta från Gottenvik sedan vi flyttade, förutom en övernattning i Arkösund. Matilda ska vara ensam i huset och pusta ut efter arbetsveckan. Ja, livet rullar på, det börjar kännas hemma på riktigt.

Molnen vandrar

Och här sitter jag, en torsdag förmiddag, nio dikter bakom mig sen frukost, några av dem kanske till och med är riktigt bra, borde ha känts ytterst produktivt och på ett sätt känns det också ytterst produktivt. Allt det där är en fråga om hur kritikern mår. Det är ju produktiviteten som är min vagga, min napp och min blöja, det som kanske inte går att klara sig utan. Inspirationen är blodet mitt vampyr –jag suger ut, men jag ber aldrig om lov innan jag kliver in. Jo, ibland, men inte här.

Himmelen flyter fram över mig och jag måste säga att den fascinerar mig på flera plan. Himmelen, idag mest molnen, hur de kan likna djur på en lång, lång vandring utan att egentligen anstränga sig. Det är som att min tolkning av molnens/molndjurens vandring mot saftiga betesmarker är vackrare än de riktiga djuren, det är kanske i min tolkning av molnen denna förmiddag som fantasin når sin yttersta potential. Det här med produktiviteten kommer väl ur det. Ur fantasin, förmågan att smälta in i molnen och vandra med dem. Det är bara att fortsätta, betesmarkerna och skördarna väntar någonstans.

Morgon och promenader

När jag hade tagit en morgonpromenad ner till bryggorna, hämtat tidningen, lagat gröt, ätit gröt och läst tidningen lagom noga var klockan halv åtta. Dygnsrytmen som jag och Matilda lagt till oss här är ibland ganska roande att bejaka. Inte för att jag någonsin tyckt om att sova länge på mornarna, men det är ändå en gräns som har passerat. Ofta går vi och lägger oss före tio och ofta vaknar i alla fall jag före sex, Matilda något senare. Jag uppskattar verkligen att gå ut på mornarna, före frukost, innan dagen har börjat. Det känns som om man befinner sig i en tidskapsel, ett tomrum, men samtidigt är det högst levande. Småfåglarnas tid, tänker jag, de är som mest aktiva just i gryningen. Tidigt på morgonen hörs andra ljud än på dagen, ljud som väcker nyfikenhet. De känns främmande och ibland också förstärkta, utan så mycket konkurrens. Bara på de tråkigare partierna under mina egna promenader lyssnar jag på musik. Att höra naturen och alla de omgivande ljuden är ofta musik nog. Om jag ändå lyssnar på musik försöker jag ackompanjera stämningen runt mig. Igår blev det bland annat Radioheads ”All I need” och ”Videotape”, imorse Eric Enokssons soundtrack till Farväl Falkenberg.

Igår promenerade jag ut i den fuktiga luften, som jag berättat om tidigare. Gick över stugtomter, försiktigt, ville inte tränga mig på. Jag hittade sedermera en fin utsikt vid vattnet, säkert också på privat mark, men det är få som är här på vardagarna. Där stod jag och lyssnade på vattnet, hörde en avlägsen båt puttra över fjärden och spanade ut över öarna. Molnen bildade oändliga nyanser över dem i lager på lager. Det täta duggregnet störde mig inte, utan passade in, kompletterade. Om man klär sig rätt, är regn väldigt fint att vistas i, såvida det inte är för intensivt. Där ute på stenarna kom så några få rader till mig, som jag formulerade färdigt på vägen hem och skrev ner när jag kommit in. Precis som jag vill ha det, inspiration och meditation.

Fukten

Regnet smälter samman med luften. Det är snarare bara en enda stor definition av ordet fuktigt som utspelar sig utanför huset. Igår var det likadant, i alla fall på förmiddagen, innan det började regna på riktigt. Dimman låg tät över grantopparna mitt emot viken när vi promenerade längsmed bryggorna. Några ungdomar i alldeles för dåligt anpassade kläder försökte fiska. Det såg mest komiskt ut, som om deras föräldrar tvingat dem att göra samma saker som de gjorde som unga, ”Då fanns det inga dåliga väder”, typ. Hur som helst, fukten är konstant.

Mamma och kusin Eva var här i helgen och tyvärr fick de inte se så mycket av omgivningarna på grund av regnet och att de inte hade så mycket lämpliga kläder med sig, då mamma var på väg till Italien. Det var dock fint, för att det kändes som att de också kunde slappna av här. På lördag förmiddag var Matilda ute och red och då föll det sig naturligt att vi andra bara hängde runt, läste tidningen eller någon bok och bara var. Det är på något sätt det som jag vill förmedla till våra eventuella framtida gäster, en känsla av att bara få vara, ett andningshål. För mig är det inte riktigt så, då jag känner ett visst prestationskrav, vilket är bra. Jag måste hålla mig någorlunda disciplinerad för att få saker och ting uträttade här. En och annan dikt ska skrivas, en och annan text ska läsas och få kommentarer, ett och annat projekt ska utformas. Uppgifter som känns fullt rimliga, så länge tidningen får läsas, filosoferandet får filosoferas och regnet får falla i sin alldeles egna gemytliga takt. Nu börjar dock min eget schemalagda arbetsdag lida mot sitt slut och snart ska jag tackla fukten och sedan laga mig lite middag.

Ved

Det känns lite som att klyschorna om att bo på landet uppfylls med oroväckande snabb takt. Igår var nämligen min traktoråkardebut. Birgitta och jag körde ved, som vi slängde in i vår källare så att vi kan värma upp huset. Det börjar nämligen bli aningens kallt på kvällarna, vilket får ses som den kanske största farhågan inför vårt boende ute på Gottenvik. Men om vi bara får rutin på att elda och lyckas leverera tillräckligt med ved, så ska det nog fungera. Ikväll ska vi fortsätta med veden, då vi behöver flytta en ganska stor vedhög i lagerbyggnaden för att få plats med något sorts transportband som ska transportera veden på något sätt. Min koll är än så länge ganska begränsad. Nåja, det är ju lite gratis styrketräning skulle man kunna säga, ett ganska inspirerande slit och släp.

Djur

Djur som har skådats på och kring Gottenvik under vår första vecka:

Häst

Katt

Hund

Ko

Hare

Älg

Grävling

Räv (bara Matilda)

Hackspett

Manet

Rovfågel (vet ej vilken, men stor var den)

plus diverse småfåglar och insekter

Guld i skogen

30 aug:

Matilda har gått ut för att rida med Birgitta och jag sitter kvar i huset denna stilla lördagsmorgon. Idag har vi bott här ute på Gottenvik i en vecka och jag tycker att vi har hunnit bo in oss förvånansvärt bra, både i huset och i omgivningarna. Solen strålar in genom sovrumsfönstret och jag sitter i vardagsrummet och plirar ut på den blå himmelen. Ska nog ta en promenad snart och känna om det kommer bli en varm dag, som utlovat, eller inte. Gårdagen var en bra dag på många sätt. Efter frukost bestämde jag och Matilda oss för att ta en promenad på hennes ridvägar uppe i markerna kring Gottenvik. Sagt och gjort, vi tog på oss våra gummistövlar och knatade ut över hästhagen, hälsade på hästarna och fortsatte upp i skogen. Terrängen var stundtals oangenäm och vi fick verkligen se vart vi satte fötterna så att vi inte ramlade och slog oss, men det var mycket annat fint att titta på också. Skogspartier avlöstes av vackra små ängar som låg insprängda bland träden och det känns som att det är väldigt sällan som jag har gått på vägar som inte är menade för människor. Det är ett så annorlunda sätt att ta sig fram i skog och mark. Jag vet inte om jag ska dra klyshor i stil med "det känns mer naturligt" eller så, men det var i alla fall väldigt spännande. Vi fann vildäpplen och björnbär som växte nästan dolt av annan vegetation och vi vandrade i högt gräs. Gummistövlarna kom verkligen till sin rätt under denna promenad. Efter drygt en timme bestämde vi oss för att vända tillbaka och började följa ett spår som en timmerbil hade plöjt upp. Bredvid spåret växte granar och under dem låg lager av torkat barr och det var där vi såg vad vi länge hade hoppats på att få se, kantareller. Först hittade Matilda en ensam svamp, som inte såg mycket ut för världen och vi konstaterade att det såg ut som om någon annan hade varit där och plockat. Muttrande promenerade vi en bit till och fick då syn på fler svampar som låg halvt gömda under mossa och barr och längre fram var det ännu fler. Snabbt konstaterade vi att det var för många för att vi skulle kunna plocka med dem i händerna och därför bestämde vi oss för att återvända efter lunch för att plocka dem. Hemfärden gick genom en kohage och vi undvek med precision koskiten som låg utklickad nästan överallt. Sedan gick vi åter ner till hästarna och Matilda gav dem varsitt vildäpple som de knaprade i sig med stor entusiasm. När vi ätit en stärkande lunch begav vi oss raskt tillbaka genom kohagen och upp mot skogen. Med oss hade vi en tofuline-burk med lock, som vi tänkte skulle räcka. Förväntansfulla kom vi upp mot platsen för vårt fynd och de små guldklimparna låg och väntade på oss. Burken fylldes i ett nafs och när vi till slut konstaterade att det inte fick plats mer fanns det fortfarande lite småsvampar kvar, som vi hoppas får växa till sig, så att vi kan plocka dem senare. Dock är vi ju inte ensamma svampplockare i skogarna, så vi får väl se. Den knappa litern kantareller som vi ändå fick med oss blev en fantastisk svampsås till kvällens middag, som vi bjudit in Matildas föräldrar och bror, samt Birgitta till. Vi hade gjort bönbiffar och kokat mandelpotatis, så kantarellsås var ett perfekt komplement. Till efterrätt hade Matilda gjort en äppelkaka på äpplen som vi plockat i omgivningarna, som såklart blev delikat.

Fullkomlig morgon

26 augusti:

Vi vaknar av oss själva tidigt på morgonen och går ut i den kalla sensommaren. Solen letar sig sakta fram över trädtopparna och daggen får gräset att lysa. Gruset krasar under fötterna, ett ljud som bara störs av de morgonpigga fåglarna. Hand i hand går vi på vägen som leder ner mot vattnet. Parallellt med vägen ligger huvudbyggnandes stora gräsmatta, nyklippt och ren. Den är otroligt vacker, precis som allting annat här och skulle jag varje gång jag tänker det, påtala hur vackert jag tycker att allt är skulle jag aldrig vara tyst. Hela omgivningen känns smått fullkomlig. Det är jag som avgör om fullkomligheten ska få råda, hur mycket av den jag är beredd att låta omsluta mig. Det känns som att böcker har skrivits om såna här mornar och jag vill med ens göra mitt eget försök. Fotografier skulle aldrig räcka, jag vet inte om språket ens kan komma i närheten. Såna här upplevelser går bara att föreställa sig och när jag plötsligt befinner mig mitt i en, vet jag inte hur jag ska hantera det. Att jag dessutom delar den med en människa som jag älskar gör det hela smått absurdt. Min fasta övertygelse är dock att jag någon gång måste sluta med att definiera allt som är bättre än bra som absurdt. Jag är värd det underbara, vi är värda det underbara, du också. Alla är värda det underbara, det gäller bara att hitta vad vi anser vara underbart. I den stunden visste jag precis. När jag bestämde mig för att jag ville flytta från storstan var min första rädsla att jag skulle sakna kulturlivet, men en sån här morgon är livet så mycket mer närvarande att ordet kultur inte ens behöver föregå det för att allt ska vara bra. Missförstå mig rätt, jag älskar kultur, konserter, konst, teater, men den typ av frid och total närvaro som infinner sig en morgon som denna står över allt detta. Det verkliga står alltid över det fiktiva. Låtar, tavlor, pjäser och böcker finns till för att beskriva och försöka ge en hint om upplevelser som denna, men de kommer aldrig att nå riktigt ända fram. Vi går ner på en liten stig in bland de glest bevuxna träden som angränsar vattnet. Vassen växer tät och över dem dansar älvorna i en flyende vals och solen färgar dansgolvet gyllene. Stigen vi går på har vi inte sett förr, allt känns nytt, det är som en födelse, som om något föds i oss. Hennes leende talar med mig, bekräftar det jag ser, verkliggör det. Hade jag varit ensam hade jag kunnat rationalisera, nu ser jag i henne att allt är vad det ser ut att vara.

Tjing tjing

Göteborg ska avtackas lämnas och brännas. Bränna bort stan från hornhinnan, ställa in siktet på skogen, vattnet, åkrarna, korna, hästarna, de ändlösa mängderna väg innan höghusen återigen tornar upp sig i Norrköping. Imorgon ska min släpköringsdebut ske och fan och hans moster bör hålla sig inne. Hoppas för allt i världen att jag kommer fram levande, eller ja, att jag kommer fram helt enkelt, men jag har ju klarat mig igenom högstadiet, så varför inte. En vän till familjen berättade tidigare i sommar om en resa han gjorde från Nahr-el Bared (ni vet flyktinglägret som blev bombat sönder och samman häromsistanes efter att det intagits av religiösa extremister som den Libanesiska armén såg till att begrava i grus som innan varit hus av tiotusentals palestinska flyktingar som ca 60 år efter sin flykt från sitt eget land nu fick fly från sitt flyktingläger till ett annat flyktingläger där redan andra flyktingar bodde etc.) till Amman (Jordaniens huvudstad), eftersom Beiruts flygplats just då bombades. Hans berättelse om knaggliga bergsvägar, överarbetade, sjuka chaufförer, hur han mutade gränskontrollanter etc. När jag tänker på det han gick igenom, känns den här flytten väldigt överkomlig i alla fall, men perspektiv är ju något vi människor (läs jag) alltid har varit lite dålig på att ha i vissa situationer. Det är dock en helt annan diskussion. Packningen ligger strödd runt omkring sig och förökar sig stadigt genom vår lägenhet (läs Fredriks lägenhet, läs Ullis andrahandslägenhet, där jag bott tredjehand) och Ulrika väljer ut acessoarer (stavning?) till kvällens ståhej. Själv ska jag nog ta en promenad och se en film i min ensamhet, trivs bra så, nynnandes på någon gammal Björkdänga eller varför inte Changing of the Seasons, med ni vet vem...

Packning och inflytt

Nu har Matilda börjat flytta in sina grejer i huset och jag har börjat packa här i Göteborg, om drygt en vecka är vi sambos i Norra Flygeln på Gottenvik. Sjukt, men fantastiskt.