Lantislook

Ett berg med disk står och väntar på varmvatten att bada och renas i. Sotaren har varit här i morse, så vi fick inte elda förrän han var klar, vilket innebar kyla. Han var inte blond, men helt klädd i svart och ganska snygg. Vad han riktigt gjorde är oklart, men en räkning kommer nog i alla fall. Bred dialekt pratade han i alla fall, riktigt charmigt. I onsdags körde jag och en man vid namn Trulle in ved med traktorn. Trulle är skogskille, som avverkar skog och kapar och sånt. Fast egentligen är han fiskare. Han bodde här några månader innan oss och har riktiga lantiskläder. Såna som är tokigt praktiska, varma och säkra. Orange gummistövlar med stålhetta, vilken grej, speciellt när man lastar ved och klabbar kommer flygande här och var. Jag har en bra bit kvar till den riktiga lantislooken med andra ord.

Morgontidning

Snön är viktig, kom ihåg det. Ficklampsskenet mattas av och det är bara i mitten av vägen som snön fortfarande ligger kvar, tunn. Den är som en rökväg i ett flygplan. Något att orientera sig efter när allt annat är dimma. I vårt fall mörker. I vårt fall, den dagliga strapatsen på liv och död (nja) för att hämta tidningen. Den viktiga morgontidningen. Vi kliver upp tidigt, tidigt, för att hinna sitta och ha ro på frukosten och läsa denna tidning. Nu är den vår i ett halvår framöver. Det sjuka är att jag tror att vi hade känt en stor tomhet om den inte funnits där. I alla fall ett bra tag, innan vi vant oss vid att inte ha den. Dessutom, vad skulle vi annars tända brasan med? Nåja, i sommar när det inte behövs eldas så mycket får vi väl lustbränna DN. Haha, söndagsbilagan, där fick du så du teg.

Helgro

Helgen lämnade en skön eftersmak, trots lördagens ihärdiga duggande. Vi var i Arkösund och tog en promenad nere runt sommarstugorna. Det är egentligen väldigt synd att så många fina hus står så oerhört tomma nästan hela året. Speciellt eftersom de har ett så fint läge, även vintertid. När vi kom ut mot hamnen piskade vinden i ansiktet och det kändes ungefär som när man åker snowboard ner för en brant backe i full fart när det är minusgrader mot ansiktet. Sjukt kallt.

Söndagen bjöd dock på mildare väder och långpromenad bort till Ödebo. Jägarna spatserade omkring på vägen med sina gevär på axeln och hundarna gläfsandes vid benen. Dessa små otäckningar. Kan de inte sluta ränna runt med sina mordiska avsikter snart? Hur som helst, så var det i övrigt väldigt fridfullt. Innan promenaden var Matilda ute och red medan jag bakade bröd och pulade på i största allmänhet. Söndagsro i sitt esse.

Iskrig och eld

Isen ligger tunn och skör i viken. Den nästan darrar när solen når över trädtopparna och värmer. Kontrasterna syns tydligare inne i skogen, där de solbelysta platserna är grönbruna och lite svampiga, medan de skuggade hårda och isgrå. Isen har växt fram lager för lager, flak för flak. Det är som ett gigantiskt pussel, med oproportionerliga bitar. Hela innerviken, vassfältet, är en bit. En tjockare, djupvit bit, som mästrar de små rädda flaken som nyss stelnat fast i det mer täckande asplövstunna lagret. Det som solen så effektivt straffar och bränner sönder. Det är ett krig mellan kylan och värmen och jag vet inte vem jag ska ta parti för. Ett tyst krig. Inne i skogen bryts tystnaden av en motorsåg, sedan en till. De äter sig genom skogen som hungriga vargar. Ljudet äter sig genom luften och vidgas över det tysta slagfältet.

Hemma knäpper pannan för jämnan, löser upp veden i en rasande takt. Det känns ibland som att träet vaporiseras, det bara försvinner, lasta in, lasta in, lasta in och så poff, så är det borta. Vi har fått brev om att det ska komma en brandskyddsinspektör och filma i röret till skorstenen. Halv sju ska han komma, nästa fredag. Morgonpigga, precis som vi, eller så har de bara ett nitiskt arbetsschema. Jag föreställer mig honom svartklädd och sotig, men blond. Misstänker att det är en grov fördom.

Kort morgoninlägg

Det ljusnar sakta ute. Ett tunt lager av snö hjälper ljuset att hitta rätt. I luften kändes det som att det kommer att bli plusgrader idag, så snön som kom i natt kommer antagligen försvinna snart. I helgen var jag på skolan och idag börjar min nästa skola, en distanskurs på universitetet. Matilda jobbar vidare på förskolan, men vi vet inte hur länge. Men det blir ljusare ute för varje vecka, så allt ordnar sig nog.

Filosofi och vardagshjältar

Vi utsätts för miljontals intryck varje dag. Hur hanterar vi dem och vilka tar vi fasta på? Det och mycket annat filosoferade jag kring under en nyligen avverkar promenad. Det är intressant hur man nu när snön har smält bort ser spår efter djur på många andra sätt. Älgen, med sin tyngd hade gjort klara avtryck i den leriga grusvällingen, som ska kallas väg ut mot Korpetorp, smågnagare skiter små lortar, harar och redan nämna älgar skiter större lortar, som ligger utspridda som svällande oliver i marken. Eftersom de inte har förstånd att gå av sina stigar innan de fäller sin avföring är det ytterst möjligt att man trampar på dem när man, som jag denna eftermiddag, försökte följa deras spår. Hur som helst, alla intryck. Jag är glad över att jag skurit ner på dem lite i alla fall, det finns så många ändå. Sedan upplever jag att intrycken kan bli mer intensiva om de koncentreras till färre. Men men..

I helgen kokade pannan över, så det knäppte i rören i källaren. Det lät som om någon hade brutit sig in och stod och slog med en hammare och levde rövare där nere. Men när jag gick ner för att se efter visade det sig att det var över etthundrafem grader i pannan. Raskt ringde vi in experthjälp och resultatet av det hela blev att vår expert lyckades hitta ett reglage som gjorde att vi kunde få varmare i elementen hemma, så nu är det mycket varmare inomhus. Ungefär som i ett vanligt hem, bortsett från att golven fortfarande är kalla. Ni som var här på nyår fick ju känna på kylan, men det var nog bra det också, eftersom det gav en rättvis bild av det liv vi levt, men nu väntar förhoppningsvis skönare tider, om pannan håller vill säga. Experten för övrigt, var Matildas far, denna vardagshjälte...

Måne och jägare

Jag börjar mer och mer fundera och kanske till och med övertygas över att fullmånen verkligen har en inverkan på oss. Kanske inte så att vi förvandlas till varulvar, men både jag och Matilda sov oroligt och hade skumma drömmar under natten då fullmånen var som starkast. I morse när vi skulle hämta tidningen (som inte var där för att vår prenumeration gått ut) lyste den också klart mellan molnen. Det var så pass ljust att det inte var några problem att se vägen, trots att det inte var gryning på länge än.

Igår tog vi en promenad på den ännu förhårdnade marken. Det var stundtals väldigt halt, men vi gick rakt in i skogen, där de på många ställen fortfarande är snöfläckar kvar som inte hårdnat eller smält. Det var väldigt spännande att bara vandra rakt in, att inte ha koll på var vi skulle hamna eller om vi skulle gå vilse, men efter bara ett tag kunde vi se viken nedanför oss, så mycket för att kasta sig ut i vildmarken. En rådjursfamilj skuttade i alla fall bort en bit framför oss, så lite vildmark var det i alla fall. Tyvärr så härjar jägarna fortfarande i markerna omkring gården, tvi dem!

Snön som försvann

Medan vi skamlöst flytt till huvudstaden för att roa oss passade snön på att i princip smälta bort. Nu ligger den bara fläckvis över markerna och vägen ner till stallet är en isränna. Det är dock skönt med lite varmare väder, det krävs inte samma ansträngning att hämta tidningen när vi vet att vi inte kommer frysa så mycket på vägen. Matilda har gått ner till stallet och traktorn puttrar på gården, snart ska vi kasta in mer ved. Tyvärr är det molnigt igen, men imorgon hoppas jag på solglimtar och långpromenad.

Terräng

Efter en lite molnig gårdag har solen återvänt till Gottenvik och skiner in genom fönstrena den korta stund den orkar sig över träden. För att få lite mer sol gick jag ut på en promenad vid elvatiden och bestämde mig för att prova en ny väg, upp bakom ladugården och vedhuset. En snårig och klippig väg visade det sig, det kändes lite som ett terränglopp, eller en kurragömmalek från barndomen, ack så välgörande. I den tunna snön hittade jag ett spår efter något som måste vara en räv. Jag följde det och tappade det, hitta det igen och avvek från det. Senare hittade jag flera spår, av hare och även av älg och hör och häpna, av en människa. När det bara är spår kvar av oss känns det som att vi är jämlika med djuren. Det är allas skog. Vi vandrar runt i varandras spår, följer dem, undviker dem och låter dem leda oss rätt. Människorspåret ledde till en lite timmerväg, dit en bil kört och stannat. När vet jag inte, men jag gissar på helgen. Solen bröt genom trädkronorna och låg mot klipporna och tro det eller ej, men den värmer redan.

Vinterkyla

I takt med att gästerna försvann från Gottenvik drog kylan och snön in. Den tredje lade sig ett decimetertjockt lager med puder över marken och det knarrade gott när vi gick för att hämta tidningen på morgonen. Termometern gick ner till femton minus och det biter fortfarande i kinderna. Under gårdagen tog vi en promenad i Arkösund i solskenet och njöt av det fantastiska vinterlandskapet. I horisonten tornade en stor molnbank upp sig, som verkade stå helt still över vattnet. Över land vad det helt klart och kallt. Närmare en norrbottensvinterkänsla kommer jag nog inte att komma såhär långt söderut. Dock har inte vattnet frusit än, så det går inte att åka skridskor, allt kan man inte ha.

Tack alla som kom på nyår för övrigt, det var väldgit fint!