Fullkomlig morgon

26 augusti:

Vi vaknar av oss själva tidigt på morgonen och går ut i den kalla sensommaren. Solen letar sig sakta fram över trädtopparna och daggen får gräset att lysa. Gruset krasar under fötterna, ett ljud som bara störs av de morgonpigga fåglarna. Hand i hand går vi på vägen som leder ner mot vattnet. Parallellt med vägen ligger huvudbyggnandes stora gräsmatta, nyklippt och ren. Den är otroligt vacker, precis som allting annat här och skulle jag varje gång jag tänker det, påtala hur vackert jag tycker att allt är skulle jag aldrig vara tyst. Hela omgivningen känns smått fullkomlig. Det är jag som avgör om fullkomligheten ska få råda, hur mycket av den jag är beredd att låta omsluta mig. Det känns som att böcker har skrivits om såna här mornar och jag vill med ens göra mitt eget försök. Fotografier skulle aldrig räcka, jag vet inte om språket ens kan komma i närheten. Såna här upplevelser går bara att föreställa sig och när jag plötsligt befinner mig mitt i en, vet jag inte hur jag ska hantera det. Att jag dessutom delar den med en människa som jag älskar gör det hela smått absurdt. Min fasta övertygelse är dock att jag någon gång måste sluta med att definiera allt som är bättre än bra som absurdt. Jag är värd det underbara, vi är värda det underbara, du också. Alla är värda det underbara, det gäller bara att hitta vad vi anser vara underbart. I den stunden visste jag precis. När jag bestämde mig för att jag ville flytta från storstan var min första rädsla att jag skulle sakna kulturlivet, men en sån här morgon är livet så mycket mer närvarande att ordet kultur inte ens behöver föregå det för att allt ska vara bra. Missförstå mig rätt, jag älskar kultur, konserter, konst, teater, men den typ av frid och total närvaro som infinner sig en morgon som denna står över allt detta. Det verkliga står alltid över det fiktiva. Låtar, tavlor, pjäser och böcker finns till för att beskriva och försöka ge en hint om upplevelser som denna, men de kommer aldrig att nå riktigt ända fram. Vi går ner på en liten stig in bland de glest bevuxna träden som angränsar vattnet. Vassen växer tät och över dem dansar älvorna i en flyende vals och solen färgar dansgolvet gyllene. Stigen vi går på har vi inte sett förr, allt känns nytt, det är som en födelse, som om något föds i oss. Hennes leende talar med mig, bekräftar det jag ser, verkliggör det. Hade jag varit ensam hade jag kunnat rationalisera, nu ser jag i henne att allt är vad det ser ut att vara.

Tjing tjing

Göteborg ska avtackas lämnas och brännas. Bränna bort stan från hornhinnan, ställa in siktet på skogen, vattnet, åkrarna, korna, hästarna, de ändlösa mängderna väg innan höghusen återigen tornar upp sig i Norrköping. Imorgon ska min släpköringsdebut ske och fan och hans moster bör hålla sig inne. Hoppas för allt i världen att jag kommer fram levande, eller ja, att jag kommer fram helt enkelt, men jag har ju klarat mig igenom högstadiet, så varför inte. En vän till familjen berättade tidigare i sommar om en resa han gjorde från Nahr-el Bared (ni vet flyktinglägret som blev bombat sönder och samman häromsistanes efter att det intagits av religiösa extremister som den Libanesiska armén såg till att begrava i grus som innan varit hus av tiotusentals palestinska flyktingar som ca 60 år efter sin flykt från sitt eget land nu fick fly från sitt flyktingläger till ett annat flyktingläger där redan andra flyktingar bodde etc.) till Amman (Jordaniens huvudstad), eftersom Beiruts flygplats just då bombades. Hans berättelse om knaggliga bergsvägar, överarbetade, sjuka chaufförer, hur han mutade gränskontrollanter etc. När jag tänker på det han gick igenom, känns den här flytten väldigt överkomlig i alla fall, men perspektiv är ju något vi människor (läs jag) alltid har varit lite dålig på att ha i vissa situationer. Det är dock en helt annan diskussion. Packningen ligger strödd runt omkring sig och förökar sig stadigt genom vår lägenhet (läs Fredriks lägenhet, läs Ullis andrahandslägenhet, där jag bott tredjehand) och Ulrika väljer ut acessoarer (stavning?) till kvällens ståhej. Själv ska jag nog ta en promenad och se en film i min ensamhet, trivs bra så, nynnandes på någon gammal Björkdänga eller varför inte Changing of the Seasons, med ni vet vem...

Packning och inflytt

Nu har Matilda börjat flytta in sina grejer i huset och jag har börjat packa här i Göteborg, om drygt en vecka är vi sambos i Norra Flygeln på Gottenvik. Sjukt, men fantastiskt.