En gäst

Igår hade vi besök och som tur var ville solen skina fint. Det blåste, men inte på oss. Däremot blåste det som fan på oss när vi sedan drog ner till vattnet. Damerna badade och jag satt och lyssnade på ljudbok och tittade på allt som blåste. Vågorna som blåste, träden som blåste, allt sjöng och ljudboken hördes igenom svagt. När vi lämnat av vår gäst kom regnet och som det kom. Det öste, öste ner. Nu regnar det igen, men vi ska nog ut. Titta oss omkring. Någon ringde och ville jag skulle jobba idag, jag sade såklart nej. Man kan inte jobba en sån här dag. En sån här dag ska man göra annat, eller inget. Sån dag idag, annat, eller inget.

Vet inte hur mycket bloggande det blir nu, vi får se, men tack alla som läst och kommit med fina ord.

Blåbär!!!

Regnet öser bokstavligt talat ner utanför fönstret och har gjort det ohämmat sedan vi vaknade. Ännu en anledning att minnas den fina blåbärsplockningen från igår. En verkligt värdig premiär där vi fick dyka ner i en av naturens bästa skatter. Det var så länge sedan jag åt färska blåbär att jag fick en smärre chock av hur gott det faktiskt är. Snabbt, men ändå fridfullt plockade vi åt oss närmare en och en halv liter och gick förnöjda hem igen. Blåbär kan med fördel ätas på gröt, till flingor, till glass, till allt! Jag blir nästan lite hög bara av att tänka på hur mycket som fortfarande väntar på oss där ute i skogen. Någon som vill komma med och kalasa?

Mer människor

Kvällssolen har lagt sin hand över Gottenvik och jag är ensam här för första gången på länge. Matilda har åkt iväg till Göteborg och jag har just kommit hem från jobbet. Sommargästerna växer upp som svampar ur marken och på vägen hem kom ett flertal polisbilar och ambulanser körande i hög fart med ljusen på längsmed 209:an. Det är sannerligen inte som det brukar vara, det är sommar, semester och lugnet är inte riktigt LUGNET längre. Jämförelsevis är det nog ändå fortfarande sjukt lugnt här, det är bara jag som är van vid att se fler rådjur än människor.

Ledig dag

Min enda lediga dag den här veckan bjöd på ett välkommet äventyr i form av lång vandring över klippor och i snår, rivna sommarben och fästingar. Men framför allt, sol, vind och vackert sällskap. Efter att ha dinglat omkring på klipporna och försökt hitta lä slog vi oss till slut ner vid vattnet och utsikt över den fina skärgården. Lugnet bredde ut sig och vågorna skvalpade försiktigt över klipporna. Både på vägen dit och tillbaka hem fann vi oändliga mängder smultron. De flesta var dock inte helt mogna än, men likväl fick vi vår dagliga dos av antioxidanter. Turligt nog slapp vi också bli lika röda som dem, eftersom vi begav oss hemåt när solen började bli alltför intensiv. Imorgon fortsätter arbetet, dock i hemtjänsten, så jag får cykla omkring lite, vilket är mycket bättre än att vara inlåst på en avdelning.

Högsommarvärmen har känts av idag. Gamlingarna på jobbet jublar men går inte ut ändå. Vi hittade en död uggla i vedförrådet. En av katterna gömmer sina ungar, men vi är dem på spåren. Mystiken tätnar. Hur ska det sluta?

Smultronstråt längst Ödebovägens kant

Som titeln antyder har vi plockat smultron, de första för i år, på strån under en promenad på förmiddagen. Nu har regnet vräkt ner över huset, så vår promenad var mer än väl tajmad. Små och röda, väldoftande bär, så somriga så att jag översköljdes av känslor från alla håll. De flesta var dock ännu lite omogna, så det finns ännu mycket att hämta. Denna natur är så rik och man behöver inte ens lämna grusvägen, bara sträcka sig ner vid vägkanten och skörda. När vi var på väg tillbaka kom de första regndropparna och när vi vandrade stallbacken upp hade de inlett fullskaligt anfallskrig. Hästarna kurade under en stor ek och katterna som hade legat och lapat sol framför stallet på morgonen syntes inte till. En dag att ligga och läsa på, lyssna på sommar i P1 och tänka på mamma och pappa som solar i Luleå skärgård, men ändå inte avundas dem.

Födslovärk

Uppehåll har gjort på grund av massa obskyra anledningar, så som arbete och skolavslutning, operation med mera. Känns som att det var länge sedan vi bara var hemma och skrotade, men idag har det sannerligen varit en skrotardag. Nyss tog jag ut två fina bröd ur ugnen och medan de gräddades satt vi i den blå soffan, drack smoothie och läste varsin sommarroman. Som ni alla säkert vet har sommaren födslovärkar så det förslår och värmen vill inte riktigt till sig. Det blåser och drar och på ett sätt känns det kanske lika bra. Imorgon är det tillbaka till jobbet nämligen. Nåväl, någon annan gång berättar jag mer om växterna och alla djuren. Nu beundrar jag mest den knappa hyllmetern med böcker som jag och Matilda i omgångar har lånat hem. Hur gick det till?

Frost

Jag fick skrapa frost av bilrutan imorse när jag skulle till jobbet. I say no more.

Blåsig morgon

Molnen är verkligen magiskt vackra denna morgon. De ligger i lager på lager och rör sig i olika hastighet över himlen. Det ljusnar borta i horisonten och öarna vibrerar i ljuset. Det blåser, men inte nödvändigtvis kallt, bara en envis blåst som får byxorna att fladdra kring benen. En stor släkt med änder blir skrämda av mig och simmar iväg över viken. Regnet börjar antagligen snart falla.

Sommargöttigheter

Värmen har tagit sitt grepp om Gottenvik, men imorgon vankas det regn. Tills vidare njuter vi för fulla muggar. Matilda har hittills badat två gånger, "det var kallt, men det gick", låter hon berätta. Igår var vi även på utflykt till Söderköping, mycket lyckat. Idag har vi fått besök och tagit promenader och läst tonvis med dagstidningar i gräset framför huset. Det känns skönt med lite högsommar såhär i inledningen av sommaren, jag börjar nämligen jobba på torsdag och är därför glad för lite ledig soltid. Skolan ska också knytas ihop, vet inte riktigt hur det går, men det mesta ligger i tankeverksamhet. Tänk, tänk Mattias, medan världen kokar.

Nyupptäkt

Triumferande dyker jag upp vid den pittoreska gården Åberga en kilometer utanför den lilla sommarbyn Öbnebo fyra kilometer från Gottenvik. Än en gång har jag upptäckt en för mig ny stig och dessutom var den välgjord och hade lastpallar som broar över dikena. Det har länge varit något av en hobby att hitta något nytt i de omgivningar som man når inom en timmes enkel promenadväg. Jag har dessutom länge varit nyfiken på hur Åberga ser ut och kan inte undgå att dra en god vän till minnes, bara för namnets skull. En brokig skara svarta och smutsvita får går omkring i en hage och betar. Ett dussintal små hus ligger utslängda lite här och där. Massor av rabarber växer vid ett av dem, men jag håller fingrarna i styr. Sommaren har vält över mig och jag håller på att inse att det inte behöver vara en tyngd. Inte en dag som denna heller.

Kort inlägg

Stormen blåste ner ett halvt träd rakt över vägen. Vi klättrar över det på väg ner till vattnet och jag tänker på hur grönt det är över allt. Några dofter fattas än, men syrenerna blommar.

Sjukligt

Vaknar upp med en huvudvärk som om jag druckit ett helrör dagen innan och konstaterar att den fina försommardagen kommer att spenderas i sängen. Ännu fler arbetare bökar omkring runt huset, denna gången borras det i berget eftersom det ska bli nytt värmesystem lagom tills vi flyttar. Ja, vi ska flytta. Hur ser årstiderna ut på andra platser?

Försommarfunktioner

Vi har burit upp en sliten liten utemöbel till vår lilla etapp, så att vi kan sitta och lapa eftermiddagssol fina dagar. Förutom att älgen, ormen, grodan och räven skådats under helgpromenaderna har även fler och fler människor börjat dyka upp kring sina sommarhus. De kallas "sommargäster" trots att de faktiskt äger sina ställen. Men för de som bor här är de blott gäster, besökare, tillfälliga störningsmoment, eller nått. Hur som helst har båtarna börjat puttra över vattnet jämt och ständigt, biltrafiken har tilltagit och lugnet har fått sig en liten törn, men det är onödigt att klaga. Vi har haft fina gäster på besök och det har verkligen varit förträffligt trevligt. Oskar Hanska är Sveriges bästa slampoet och improvisatör, vilket stämmer så sjukt bra. Matiss gjorde också fantastiskt ifrån sig, ska bli kul att träffa honom lite mer i Nässjö i juni. Kort sagt, allt gott!

Åskväder

Nyss hemkommen efter ännu en utflykt denna ljuva majmånad, går jag ner i källaren för att elda. En alldeles vanlig procedur eftersom det oftast är skitkallt när ingen varit hemma på länge, även om det inte varit alltför kallt ute. Under morgonen sken solen som en glad unge men när jag höll på att fylla kaminen med trädens kapade lämmar hörde jag plötsligt hur himlen öppnades och ner kom inte gud, men likväl en störtflod av vatten som skulle få Noa att börja skruva på sig och tala om att det var dags att sjösätta arken. När jag kom upp igen blixtrade det till utanför och direkt efteråt kom en sån häftig åskknall att jag trodde att jag var Tom Cruise i Världarnas krig eller något. Ovädret drog över på en kvart, sedan återstod bara ett lätt duggande. Fåglarna började återigen sjunga utanför och världen gick inte under den här gången heller.

Början till slutet

Sotaren kom på morgonen och byggjobbarna håller på att fixa saker nere på gården. Att hålla igång ett lantbruk och en herrgård verkar vara en enorm syssla, så all heder till Birgitta. Vi fick bilder från vår nya lägenhet i Umeå igår och den är onekligen ganska mycket mindre än vårt nuvarande residens, möblemang ska skalas bort en masse, vilket också känns skönt. Att få rensa upp och plocka bort kan nog vara väldigt välgörande. Trots att vi inte kommer att ha nära till havet längre kommer vi i alla fall bo ett par hundra meter från Nydalasjön, så jag ska inte klaga och gör det inte heller. Nu ska vi bara försöka njuta av den tid som är kvar på Gottenvik, vilket jag vet att vi kommer.

Återkomst

Skjutandes skottkärran lunkar jag fram över grusvägen i det lätta duggregnet som då och då övergår i intensivare kaskader. Luften är frisk som en fjällbäck och långt borta på himlen spricker molntäcket upp. Regnet smattrar mot plåttaket när jag lastar skottkärran med ved och försöker hitta en lagom balans för att ta med så mycket som möjligt varje vända. Matilda är ute och rider i skogen och jag hoppas hon inte blir alltför blöt. Just som jag ska köra sista vändan slutar regnet och solen lägger sig som en varm hand på min axel. En hand som säger att det ibland är värt att åka bort ett tag för att få en att förstå vad man har hemma. Paris var vackert, men här är det magiskt.

Kvällsupplevelse

En kort kvällspromenad ner till viken, på skogssidan. Vi ställer oss med ryggarna mot lusthuset och tittar ut över vattnet. Det är stilla, spegelblankt och man hör det ploppande ljudet från när fåglarna dyker ner för föda. Det är bara fåglarna som gör ljud ifrån sig, inget annat. Två svanar driver omkring separerade från varandra. Den ena bland vassen, den andra vid strandkanten längre bort. Himlen är täckt av olika molnformationer, vissa påminner lite om min morgonfrisyr. Matilda frågar om vi ska gå hemåt, men jag vill stanna i den här stunden. Den påminner mig om något och den skapar något nytt.

Sommar?

Helgen har varit somrig. Även om jag såklart njuter av sommar känns hela min rytm rubbad. Vänta nu, säger rytmen, det är nu du möjligtvis ska ta några första trevande cykeltramp på nyligen framsmält asfalt som fortfarande är alldeles knottrig av grus. Sånt hör barndomen till säger mitt rationella jag och solar i linne på utsikten tills en nyfiken hund kommer och slickar både skägg och kinder rena från, ja gud vet vad. Matilda och jag utforskar omgivningarna efter badplatser till den riktiga sommaren. På de flesta ställena är det dock väldigt mycket gojs i vattnet, men om man tar sig förbi det verkar det vara alldeles perfekt. På eftermiddagen åker vi till Arkösund och rensar vinbärsbuskar och hallonris, pysslar med båt och äter nässelsoppa. Det som värmer på huden, värmer ibland också i själen, ibland.

Flygfän

Fjärilen fäller mödosamt ihop sina vingar och kryper in i den blå blomklockan. Där sitter den kurande och suger nektar samtidigt som den parerar en hård vindstöt inifrån land. De är överallt, insekterna. Plötsligt började flugorna slå sina vingar mot fönstren, humlorna irrar sig in genom springor, till och med förvirrade myggor ragglar omkring i luften. Myrorna kryper som besatta där jag sitter och läser en bit från huset och katten vet inte riktigt vilka flygfän den ska koncentrera sig på, allt är ett virrvarr.

Måndagsrapport

Matilda är förkyld och jag sympatisjuk. Inte mycket blir gjort men det är ganska skönt. I helgen har vi båda varit bortresta och att bara drälla här hemma är alltid skönt. Försöker nu på eftermiddagen knåpa ihop ikoniska dikter till en skoluppgift, går sådär, men det är väldigt roligt. Trodde aldrig att jag skulle skriva en dikt om Versailles till exempel! Matilda har visat mig pingstliljor i backen, så nu vet jag skillnaden mellan dem och påskliljor. Jag känner mig som en analfabet på vårblommor, men skyller det på att jag växt upp endast ett tjugotal mil söder om polcirkeln. Snart ska vi flytta till ett femtiotal mil söder om polcirkeln och lägenhetsjakten är i full gång. Vet någon något så tveka inte att höra av er. Kulturbilagorna håller på att ta över lite här och var, lästa, olästa, halvlästa. Blir vi klokare?

Påsken alltså

Påsken var mer än strålande. Bokstavligt talat strålande och på alla sätt en uppvisning av vad Gottenvik är och har att erbjuda. Som tur var var mina föräldrar och lillasyster där och bevittnade hela spektaklet. Till och med min moster kom. Blåsipporna har slagit ut i full blom, påskliljor, skilla, vitsipporna har just börjat spränga marken. Jag kan inte minnas en bättre påsk, en mer fullständig högtid. Mitt och Matildas lag vann till och med årets första kubbmatch. Hallelujamoment!

Päron och humlor

Efter tre fina dagar drog en mystisk dimma plötsligt in från havet. Allt är grådisigt och de nakna träden sträcker sig in i den, blinda. Tidigare på dagen gick jag över de nya kalhyggena. De har huggit ner massor av skog för att det är så skogsbruk fungerar. Snyggt blir det inte, men skogen är ju trots allt pengar, bokstavligen. Hur som helst har blåsipporna börjat ploppa upp i mängder och jag störde en förvirrad humla när jag kom trampande. Påskliljor växer fram här och var och de är sannerligen vackrare än de halvmesyrer man kan köpa på ICA. I övermorgon kommer mina päron och syster ner, jag hoppas att de ska trivas. Hur skulle de inte kunna trivas.

Det kryper

Katterna letar tidigt på morgonen upp platsen på gården där solen strålar förbi herrgårdsbyggnaden. Några sätter sig nästan lutande mot stallet, några andra lägger sig på grusgången och slickar sig rena. Det är den tiden på dygnet då de ser som mest fridfulla ut. När jag går ut lite senare är många av dem ute och strövar i gräset och kring stallet. De söker efter något, tittar på mig länge, följer mig med blicken, sedan fortsätter jakten.

De senaste dagarna har djurlivet exploderat. Förutom katternas envetna aktivitet har rådjuren rört sig nära gården, fjärilarna börjar fladdra omkring, rovfåglar, ankor och småfåglar flyger omkring och bröstar sig, larver kryper över vägen, spindlarna kryper kring huset, spår från bland annat räv syns i leran. Tussilagon blommar i väggrenen och solen skymmer sakta, sakta, utan att riktigt vilja gå ner.

Mullingstorp

Ibland händer det konstiga sammanträffanden. När jag kollade mailen efter lunch har två av varandra oberoende instanser skrivit och ställt in arrangemang där jag skulle undervisa/föreläsa. Såklart är detta tråkigt, men det sparar mig en hel del planerande, som jag dock mer än väl har tid till. Hur som helst. Ingen anledning att klaga över saker som inte går att förändra. Idag är en sjukt fin dag. Jag tog årets första cykeltur och åkte bort till en kursgård som ligger dryga halvmilen bort från oss. Det var första gången jag var så långt in i skogen och jag måste säga att det var sannerligen intressant att upptäcka att det fanns så mycket bebyggelse så avlägset. Jag som alltid tänkt att Gottenvik verkligen är off, men de som håller till där ute bor verkligen OFF! Fint var det hur som helst, massor av hästar och gamla vithåriga gubbar som struttade runt och pysslade. Det börjar lukta kodynga starkt vid ladugårdarna och fjärilar flyger omkring som om vintern aldrig existerat.

Skott och rov

Sedan snön åter smält bort har det börjat ploppa upp skott här och var. Snödropparna har funnits länge, men nu har det börjat komma fler och fler växter ur jorden. Matilda är sjukt bra på att veta vad alla heter, medan jag mest lyssnar nyfiket. Vi har gått långa promenader och tittat på de kringliggande gårdarna, pratat om hur vi vill bo i framtiden och för och nackdelar med landet. Såhär när våren kommer är det dock tveklöst fantastiskt att kunna bo såhär. Allt syns så tydligt, hur naturen förändas och formas årstid för årstid. Även om jag inte kommer att bo såhär jämt är jag så glad över att få ha varit med om det ett år. Att få ha sett alla årstider komma, blomma ut och ersättas av nästa. Rovfåglarna cirkulerar i blåsten och de sista djurspåren i snön smälter bort, allt finns där att betrakta, allt är värt att betrakta, även om vinden stundtals får det att susa i öronen.

Räv

Solen lyser in genom bakrutan på bilen medan vi kör mot busshållplatsen. Många gånger har jag funderat på motsättningen i att köra bil till bussen, det motverkar ju hela grejen med bussar. Men jag kör Matilda till bussen i alla fall, med solen lysande in genom bakrutan. Det är fint, det snöar och det är soligt på samma gång, det är lerigt och det är fruset på samma gång. Isen som fortfarande sträcker sig en bit ut i viken har ett tunt lager nysnö över sig och det är sjukt vackert. Innan jag satte mig i bilen blev jag stående med halva kroppen i den och stirrade ut bortöver stallet. Solen till höger, kullarna till vänster och tänkte att jag bor så jävla vackert. Det här stället är vackert på så otroligt många olika sätt. Ikväll var det sällsamt vackert. På väg hem från att ha kört Matilda till bussen springer en räv över vägen, den är lite grådaskig, inte sådär röd som jag trott rävar ska vara. Jag stannar bilen (på fel sida vägen, idiot) och kliver ur för att få se lite mer av den. Den tittade på mig medan jag klev ur och knatade sedan bortåt i ett makligt tempo. Den hade inte bråttom, jag var kanske inget hot. Bara en romantiserande byfåne som stannar sin bil på fel sida vägen.

Vinden

Under en tidig promenad höll vi på att blåsa all världens väg. Men havet låg öppet och solen hällde glitter över vattnet, så det gjorde inte så mycket att vinden sjöng i träden. Nu har molnen hopat sig och jag sitter och planerar för mina kommande lektioner på Marieborgs folkhögskola, där jag praktiserar. Den här dagen har dock givit mig den bästa nyheten på länge: Jag har fått sommarjobb, på Vikbolandet! Nu kommer jag att slippa åka fem mil in till stan för att jobba, istället behöver jag bara åka drygt två och en halv mil till Östra Husby. Dessutom får jag jobba lite i hemtjänsten, vilket känns väldig fint. Så sommaren är räddad! Nu gäller det bara att våren kommer åter, så att vi får någon sommar någon gång.

Klimatfunderingar

Under helgen har vårtecknen uppenbarat sig mer och mer. Små skott från lökarna vi satte i höstas tittar upp, jag hittade snödroppar vid en enslig gård med mera. Vi hittade dessutom en väldigt spännande mossig skogsväg som gick mellan två gårdar, undrar vad den använts till egentligen? Men igår när vi lastade in ved för fulla muggar kom ett dystert bakslag för hela våreuforin, det började snöa. Sedan fortsatte det under kvällen och nu ligger ett tunt lager snö över hela Gottenvik. Trots en viss frustration känns det ändå som att det kanske är mer normalt att det snöar än om det inte skulle göra det. Läser i DN om att våren är här en vecka tidigare än för 50 år sedan, så vi kanske ska säga, go snön go...

Rådjur

Några dagar av sol, men kall vind har förflutit. Vi tog en promenad upp i kohagen häromdagen för att försöka hitta lä och kom fram till en av ängarna som sträcker sig bort mot Korpetorp. När marken var helt frusen gick det bra att gå rakt över ängen, men nu är det sumpigt och sankt, det är en begränsande mellanperiod. Vi satte oss på en kapad stock och solbadade ansiktena lite innan det var dags att bege sig tillbaka hem. Plötsligt pekar Matilda och viskar titta till mig. Jag vänder på huvudet och får syn på ett rådjur, som sakta vankar fram på vägen några meter ifrån oss. Det ser ut att vara en hona och hon är synnerligen obrydd om oss trots att vi sitter alldeles nära. Med försiktiga små steg passerar hon och fortsätter ner mot ängen. Ingen av oss har någonsin kunnat betrakta rådjur på så nära håll i vilt tillstånd och det är onekligen ett mycket vackert djur. Hon slickar sig om munnen lite och ställer sig där vägen slutar och övergår i äng. Vi filosoferar kring om hon är döv, blind eller bara lite efterbliven. Men så vänder hon sitt huvud och får syn på oss. Plötsligt är det som om hon inser sin tabbe och skuttar snabbt iväg bakom några buskar och försvinner. Kvar sitter vi och är förvånade. Jag önskar att vi kunde leva så jämt, sida vid sida med alla djur. De behöver inte vara rädd för mig, de kan spatsera omkring fritt, precis som jag kan. Klurigheten återstår väl i att försöka kommunicera det till dem.

och så fortsätter processen

Regnet mjukar upp marken och får de tidigare frusna vägarna att bli sumpiga och leriga. Vi klafsar ut för att hämta tidningen och konstaterar att hästhagarna kanske blir översvämmade om regnet fortsätter. Men det behövs regn för att kälen i marken ska försvinna och nu är det ju vår, så det är välkommet med regn. Skyddar tidningen under jackan och går lugnt tillbaka mot huset. Det är så mycket mörkare idag när regnmolnen ligger tunga, än igår när förmiddagen var dominerad av sol och tunna moln. Jag gick ner till stallet där Matilda och Birgitta höll på med hästarna efter ridturen och lutade mig mot den vita väggen med solen rakt i ögonen. Vi är ett soldyrkande folk, speciellt de första vårsoldagarna. Även katterna gillar vårsolen. De lägger sig där det är som soligast i någon slänt och plirar, eller slickar sig själva rena. När jag hälsar på en av dem ser jag att det börjat sticka upp små blad som liknar smultronblad ur marken på slänten vid stallet. Matilda har även sett små skott i vår tulpanodling. Mer och mer säkra tecken.

Stationer

Snön ligger kvar utanför, medan värmen stiger sakta, sakta inomhus. Vi har eldat intensivt och hållit oss med mycket kläder och filtar, lagat soppa och bakat bröd. Idag har vi varit inne i stan, jag har hållit en lektion om rim och kört massor av skrivövningar med min klass. Matilda gick till en studievägledare. Snart är det dags att ansöka till högskolan och det känns verkligen som att det varit en central del i våra liv den senaste tiden, var, vad och varför? Samtidigt har vi försökt leva våra liv här och nu. Det känns lite drygt att alltid vara på väg mot något annat. Vi trivs båda så bra här och ändå är det bara en station på väg någonstans, till en ny station och så vidare. Gottenvik är dock fortfarande en oas lika mycket som en station och förhoppningsvis stärker den kommande våren den känslan ytterligare. Det förljugna SMHI säger i alla fall att det ska bli varmt i helgen, både i Nässjö och hemma. Vi får väl se. Vi får väl känna efter...

Tillbaka (igen)

Hm, livet känns lite hattigt, jag åker för mycket och Gottenvik kräver verkligen tid för att sjunka ner i. Senaste strapatsen var Göteborg, vilket var mycket gott, på flera plan, så jag ska inte klaga. Ska dock till skolan i helgen, så hattandet fortsätter. När vi kom från ett vårigt Göteborg var det desto vintrigare hemma, snö och mera snö. Dock var det inte så farligt kallt inne som vi trodde och därför blev första kvällen hemma riktigt mysig, med brasa i öppna spisen, te och filtar. Vi kände oss verkligen hemma, kanske mest i varandras sällskap dock. Nu återstår det att se när våren vill komma tillbaka, jag längtar, längtar, längtar.

Det gråa matta

Efter den fina vårsolen kom snön, sedan mer vårsol och sedan en grå trött matta. Vi kör in till staden med dimman lite på avstånd över åkrarna och nu på eftermiddagen känns det inte som att den kommer att lätta. Den håller sig på avstånd, men den är inte på väg bort. Imorgon åker vi dock bort, första anhalt Göteborg, Matilda åker vidare mot Oslo. Det känns både bra och synd att behöva lämna Gottenvik nu, jag behöver stångas mer med platsen, frigöra mig från vissa föreställningar om vår relation. Jag är rädd att om jag inte gör det nu kommer jag få sota för det sen, men det får framtiden utvisa. Tills dess ska jag njuta av mina vänners närvaro i staden som kom att kännas så frånvarande.

Finurligheter

Vintern tog åter sitt grepp om Gottenvik med några centimeter snö. Vårfåglarna kvittrade dock fortfarande utanför vårt fönster vid frukost och det är ljust redan vid sex, så det känns helt okej med lite mer snö. Matilda ska vara borta på personalmöte ikväll och sover över i stan så jag ska hänga runt med mössen och spökena. I söndags vid en promenad vi tog upp till den högsta utsiktsplatsen såg vi att isen låg långt ut i skärgården, jag blev peppad på att åka långfärdsskridskor, men så tjock är det nog inte och dessutom ligger det snö på den. Vi upptäckte även ett konstigt stenrös, som såg ut som en gammal gravplats eller något bland klipporna. Denna värld omkring oss är full av små finurligheter.

Vårtecken

Det slog mig så vackert när jag klev ut genom dörren för att ta min eftermiddagspromenad. Våren är på väg. Jag vet inte varför det kändes så tydligt just idag, men det var något med asfalten, med luften, lukterna, den lilla larven som kröp över vägen, hur rådjuren sprang över ängen, hur älgspåren höll på att smälta bort i snön. Plötsligt stod det så klart att våren är på väg. Den är inte här än, men den har visat sitt ansikte för mig. Fantastiskt!

Att använda förutsättningarna

Vi visste att det fortfarande skulle vara tokkallt hemma när vi åkte hemåt i bilen. Det kändes liksom inte så välkomnande, att återigen behöva konfronteras med kylan, lite motfällt faktiskt. Men så kom Matilda på den briljanta idén att elda i kaminen, som vi faktiskt inte gjort hittills eftersom det rummet stått tomt. Men efter nyår ligger det massor av madrasser där, så saken var biff. När vi kom hem gick jag ner och eldade i källaren och Matilda eldade upp en brasa i kaminen, sedan gjorde vi smörgåsar och hade picknick framför brasan, årets mys!

KYLA!

När jag öppnar dörren till huset slås jag av den nedslående insikten över att det är kallare inne än ute. Tre grader plus visade termometern på tåget, så det är väl något kring det då, tänkte jag. Men det är nog bara en känsla. Så det bar direkt ner i källaren och tända eld. Hugga flisor med yxan, både för värmens skull och för brasans. Sedan klä på sig massor av kläder, hoppas på det bästa och elda på brasan kontinuerligt. Nu, efter att ha lagat middag och fått lite värme från spisen också börjar jag tro på att vi kommer att överleva natten. Matilda kommer hem först senare ikväll, så hon får i alla fall inte den riktigt kallaste upplevelsen. Men när det ryker ur munnen när man andas inomhus, då vet man att det är kallt. Hur som helst känns det ändå fint att vara hemma igen efter två veckor i norr. Eftersom den här bloggen är en Gottenvikblogg, ska jag inte jiddra så mycket om den vistelsen, men det var en fin vistelse i alla fall.

Nu ska vi försöka bo in oss här igen och hitta tillbaka till vardagen, vilket känns riktigt bra.

Fortfarande vinter men vårfåglar

Solljuset återvänder och det är som om den vill ge revanch på molnen som hållit den ifrån oss så länge. Vårfåglar kvittrar fast inte ens halva februari gått. Birgitta säger att det är sjukt. Markerna är sanka, men denna dag är det minusgrader och sol. Solen tar med sig kylan, hand i hand kommer de för att visa att det fortfarande är vinter och att vintern fortfarande kan vara så bländande vacker. Åkrarna är frusna och man kan gå över dem, gå på isen i dikena, ta sig långt in i kalhyggena utan att riskera att bli helt dränkt av vatten och lera. Vintern är fortfarande vacker, i korta stunder, innan molnen åter drar in och lägger sitt lock på tillvaron. Men tillvaron klarar sig bra ändå.

Bad moon rising

Okej, jag har många varma sommarmornar vaknat av att solen bländar i ögonen. Det är fint och mysigt och man känner sig peppad på en ny dag etc. Men i morse hände något som var en slags undergångsversion av detta, eller kanske egentligen en vackrare version. När vi vaknade upp vid halv sex så bländades jag av månen. MÅNEN! Den lyste rakt in i sovrummet, stor och rund. Redan igår kväll stor vi i fönstret i andra sidan huset och tittade på den för att den lyste upp hela gården, men att den skulle titta in på oss när vi vaknade var inte något jag räknade med. En sjukt häftig upplevelse var det i alla fall. Den lyste även upp vår väg när vi vandrade längsmed den frusna hala vägen för att hämta tidningen, tack vare det bröt vi inte benen av oss.

Molntungt

Som titeln antyder är det åter tunga moln över Gottenvik. Efter två dagar av tidvisa solglimtar ligger nu molnen tjocka. Så ska det också förbli de närmsta dagarna, plus att det ryktas om ytterligare snöfall. När jag flyttade hit trodde jag inte att jag skulle få så mycket snö som jag ändå fått, det känns nästan norrbottniskt i korta stunder (innan den snabbt smälter undan). Det är så lätt att förtränga Norrbotten i städer som Göteborg där det bara piskar regn hela vintern, men här blir jag påmind om den jämt och då blir jag mer nostalgisk, plus att det finns mer tid nu. Hur som helst kommer jag att missa snövädret eftersom jag ska till Karlstad i ett par dagar, men men.

Den spöklika stämningen som jag beskrev senast löste en elektriker snabbt under förmiddagen och vattnet kom åter, allt fungerade. Jag vet dock fortfarande inte vad felet berodde på, så spökteorierna har inte helt blivit hålslagna.

Spöken...eller?

Det är många som frågar om det spökar hemma hos oss. Idag är en sån dag då jag också börjar undra. Det är i alla fall lätt att med lite vilja göra såna tolkningar. Jag har lite svårt att förklara, men det är något som förändras i stämningen i ett hus när saker slutar fungera. I morse till exempel funkade inte lampan i matsalen. Enkelt, en propp har gått. Javisst, så är det nog. Två av plattorna på spisen fungerade inte heller. Vattnet hade inte tryck och avtog sedermera helt att rinna. Inte heller lampan i källartrappan fungerade, så jag tog stämningsfullt nog en kandelaber, som fick lysa för mig när jag skulle ner och tända igång pannan. Inte heller lampan i vedrummet fungerade, däremot lampan i rummet där propparna och akumulatortankarna står. Dessutom är vårt proppskåp en riktig labyrint av proppar, så jag måste nog tillkalla experthjälp eller något. Över det vilade i morse, innan det blev ljust, denna kusliga känsla. En känsla av att någon ville jäklas, någon annan...

Lantislook

Ett berg med disk står och väntar på varmvatten att bada och renas i. Sotaren har varit här i morse, så vi fick inte elda förrän han var klar, vilket innebar kyla. Han var inte blond, men helt klädd i svart och ganska snygg. Vad han riktigt gjorde är oklart, men en räkning kommer nog i alla fall. Bred dialekt pratade han i alla fall, riktigt charmigt. I onsdags körde jag och en man vid namn Trulle in ved med traktorn. Trulle är skogskille, som avverkar skog och kapar och sånt. Fast egentligen är han fiskare. Han bodde här några månader innan oss och har riktiga lantiskläder. Såna som är tokigt praktiska, varma och säkra. Orange gummistövlar med stålhetta, vilken grej, speciellt när man lastar ved och klabbar kommer flygande här och var. Jag har en bra bit kvar till den riktiga lantislooken med andra ord.

Morgontidning

Snön är viktig, kom ihåg det. Ficklampsskenet mattas av och det är bara i mitten av vägen som snön fortfarande ligger kvar, tunn. Den är som en rökväg i ett flygplan. Något att orientera sig efter när allt annat är dimma. I vårt fall mörker. I vårt fall, den dagliga strapatsen på liv och död (nja) för att hämta tidningen. Den viktiga morgontidningen. Vi kliver upp tidigt, tidigt, för att hinna sitta och ha ro på frukosten och läsa denna tidning. Nu är den vår i ett halvår framöver. Det sjuka är att jag tror att vi hade känt en stor tomhet om den inte funnits där. I alla fall ett bra tag, innan vi vant oss vid att inte ha den. Dessutom, vad skulle vi annars tända brasan med? Nåja, i sommar när det inte behövs eldas så mycket får vi väl lustbränna DN. Haha, söndagsbilagan, där fick du så du teg.

Helgro

Helgen lämnade en skön eftersmak, trots lördagens ihärdiga duggande. Vi var i Arkösund och tog en promenad nere runt sommarstugorna. Det är egentligen väldigt synd att så många fina hus står så oerhört tomma nästan hela året. Speciellt eftersom de har ett så fint läge, även vintertid. När vi kom ut mot hamnen piskade vinden i ansiktet och det kändes ungefär som när man åker snowboard ner för en brant backe i full fart när det är minusgrader mot ansiktet. Sjukt kallt.

Söndagen bjöd dock på mildare väder och långpromenad bort till Ödebo. Jägarna spatserade omkring på vägen med sina gevär på axeln och hundarna gläfsandes vid benen. Dessa små otäckningar. Kan de inte sluta ränna runt med sina mordiska avsikter snart? Hur som helst, så var det i övrigt väldigt fridfullt. Innan promenaden var Matilda ute och red medan jag bakade bröd och pulade på i största allmänhet. Söndagsro i sitt esse.

Iskrig och eld

Isen ligger tunn och skör i viken. Den nästan darrar när solen når över trädtopparna och värmer. Kontrasterna syns tydligare inne i skogen, där de solbelysta platserna är grönbruna och lite svampiga, medan de skuggade hårda och isgrå. Isen har växt fram lager för lager, flak för flak. Det är som ett gigantiskt pussel, med oproportionerliga bitar. Hela innerviken, vassfältet, är en bit. En tjockare, djupvit bit, som mästrar de små rädda flaken som nyss stelnat fast i det mer täckande asplövstunna lagret. Det som solen så effektivt straffar och bränner sönder. Det är ett krig mellan kylan och värmen och jag vet inte vem jag ska ta parti för. Ett tyst krig. Inne i skogen bryts tystnaden av en motorsåg, sedan en till. De äter sig genom skogen som hungriga vargar. Ljudet äter sig genom luften och vidgas över det tysta slagfältet.

Hemma knäpper pannan för jämnan, löser upp veden i en rasande takt. Det känns ibland som att träet vaporiseras, det bara försvinner, lasta in, lasta in, lasta in och så poff, så är det borta. Vi har fått brev om att det ska komma en brandskyddsinspektör och filma i röret till skorstenen. Halv sju ska han komma, nästa fredag. Morgonpigga, precis som vi, eller så har de bara ett nitiskt arbetsschema. Jag föreställer mig honom svartklädd och sotig, men blond. Misstänker att det är en grov fördom.

Kort morgoninlägg

Det ljusnar sakta ute. Ett tunt lager av snö hjälper ljuset att hitta rätt. I luften kändes det som att det kommer att bli plusgrader idag, så snön som kom i natt kommer antagligen försvinna snart. I helgen var jag på skolan och idag börjar min nästa skola, en distanskurs på universitetet. Matilda jobbar vidare på förskolan, men vi vet inte hur länge. Men det blir ljusare ute för varje vecka, så allt ordnar sig nog.

Filosofi och vardagshjältar

Vi utsätts för miljontals intryck varje dag. Hur hanterar vi dem och vilka tar vi fasta på? Det och mycket annat filosoferade jag kring under en nyligen avverkar promenad. Det är intressant hur man nu när snön har smält bort ser spår efter djur på många andra sätt. Älgen, med sin tyngd hade gjort klara avtryck i den leriga grusvällingen, som ska kallas väg ut mot Korpetorp, smågnagare skiter små lortar, harar och redan nämna älgar skiter större lortar, som ligger utspridda som svällande oliver i marken. Eftersom de inte har förstånd att gå av sina stigar innan de fäller sin avföring är det ytterst möjligt att man trampar på dem när man, som jag denna eftermiddag, försökte följa deras spår. Hur som helst, alla intryck. Jag är glad över att jag skurit ner på dem lite i alla fall, det finns så många ändå. Sedan upplever jag att intrycken kan bli mer intensiva om de koncentreras till färre. Men men..

I helgen kokade pannan över, så det knäppte i rören i källaren. Det lät som om någon hade brutit sig in och stod och slog med en hammare och levde rövare där nere. Men när jag gick ner för att se efter visade det sig att det var över etthundrafem grader i pannan. Raskt ringde vi in experthjälp och resultatet av det hela blev att vår expert lyckades hitta ett reglage som gjorde att vi kunde få varmare i elementen hemma, så nu är det mycket varmare inomhus. Ungefär som i ett vanligt hem, bortsett från att golven fortfarande är kalla. Ni som var här på nyår fick ju känna på kylan, men det var nog bra det också, eftersom det gav en rättvis bild av det liv vi levt, men nu väntar förhoppningsvis skönare tider, om pannan håller vill säga. Experten för övrigt, var Matildas far, denna vardagshjälte...

Måne och jägare

Jag börjar mer och mer fundera och kanske till och med övertygas över att fullmånen verkligen har en inverkan på oss. Kanske inte så att vi förvandlas till varulvar, men både jag och Matilda sov oroligt och hade skumma drömmar under natten då fullmånen var som starkast. I morse när vi skulle hämta tidningen (som inte var där för att vår prenumeration gått ut) lyste den också klart mellan molnen. Det var så pass ljust att det inte var några problem att se vägen, trots att det inte var gryning på länge än.

Igår tog vi en promenad på den ännu förhårdnade marken. Det var stundtals väldigt halt, men vi gick rakt in i skogen, där de på många ställen fortfarande är snöfläckar kvar som inte hårdnat eller smält. Det var väldigt spännande att bara vandra rakt in, att inte ha koll på var vi skulle hamna eller om vi skulle gå vilse, men efter bara ett tag kunde vi se viken nedanför oss, så mycket för att kasta sig ut i vildmarken. En rådjursfamilj skuttade i alla fall bort en bit framför oss, så lite vildmark var det i alla fall. Tyvärr så härjar jägarna fortfarande i markerna omkring gården, tvi dem!

Snön som försvann

Medan vi skamlöst flytt till huvudstaden för att roa oss passade snön på att i princip smälta bort. Nu ligger den bara fläckvis över markerna och vägen ner till stallet är en isränna. Det är dock skönt med lite varmare väder, det krävs inte samma ansträngning att hämta tidningen när vi vet att vi inte kommer frysa så mycket på vägen. Matilda har gått ner till stallet och traktorn puttrar på gården, snart ska vi kasta in mer ved. Tyvärr är det molnigt igen, men imorgon hoppas jag på solglimtar och långpromenad.

Terräng

Efter en lite molnig gårdag har solen återvänt till Gottenvik och skiner in genom fönstrena den korta stund den orkar sig över träden. För att få lite mer sol gick jag ut på en promenad vid elvatiden och bestämde mig för att prova en ny väg, upp bakom ladugården och vedhuset. En snårig och klippig väg visade det sig, det kändes lite som ett terränglopp, eller en kurragömmalek från barndomen, ack så välgörande. I den tunna snön hittade jag ett spår efter något som måste vara en räv. Jag följde det och tappade det, hitta det igen och avvek från det. Senare hittade jag flera spår, av hare och även av älg och hör och häpna, av en människa. När det bara är spår kvar av oss känns det som att vi är jämlika med djuren. Det är allas skog. Vi vandrar runt i varandras spår, följer dem, undviker dem och låter dem leda oss rätt. Människorspåret ledde till en lite timmerväg, dit en bil kört och stannat. När vet jag inte, men jag gissar på helgen. Solen bröt genom trädkronorna och låg mot klipporna och tro det eller ej, men den värmer redan.

Vinterkyla

I takt med att gästerna försvann från Gottenvik drog kylan och snön in. Den tredje lade sig ett decimetertjockt lager med puder över marken och det knarrade gott när vi gick för att hämta tidningen på morgonen. Termometern gick ner till femton minus och det biter fortfarande i kinderna. Under gårdagen tog vi en promenad i Arkösund i solskenet och njöt av det fantastiska vinterlandskapet. I horisonten tornade en stor molnbank upp sig, som verkade stå helt still över vattnet. Över land vad det helt klart och kallt. Närmare en norrbottensvinterkänsla kommer jag nog inte att komma såhär långt söderut. Dock har inte vattnet frusit än, så det går inte att åka skridskor, allt kan man inte ha.

Tack alla som kom på nyår för övrigt, det var väldgit fint!