Skott och rov

Sedan snön åter smält bort har det börjat ploppa upp skott här och var. Snödropparna har funnits länge, men nu har det börjat komma fler och fler växter ur jorden. Matilda är sjukt bra på att veta vad alla heter, medan jag mest lyssnar nyfiket. Vi har gått långa promenader och tittat på de kringliggande gårdarna, pratat om hur vi vill bo i framtiden och för och nackdelar med landet. Såhär när våren kommer är det dock tveklöst fantastiskt att kunna bo såhär. Allt syns så tydligt, hur naturen förändas och formas årstid för årstid. Även om jag inte kommer att bo såhär jämt är jag så glad över att få ha varit med om det ett år. Att få ha sett alla årstider komma, blomma ut och ersättas av nästa. Rovfåglarna cirkulerar i blåsten och de sista djurspåren i snön smälter bort, allt finns där att betrakta, allt är värt att betrakta, även om vinden stundtals får det att susa i öronen.

Räv

Solen lyser in genom bakrutan på bilen medan vi kör mot busshållplatsen. Många gånger har jag funderat på motsättningen i att köra bil till bussen, det motverkar ju hela grejen med bussar. Men jag kör Matilda till bussen i alla fall, med solen lysande in genom bakrutan. Det är fint, det snöar och det är soligt på samma gång, det är lerigt och det är fruset på samma gång. Isen som fortfarande sträcker sig en bit ut i viken har ett tunt lager nysnö över sig och det är sjukt vackert. Innan jag satte mig i bilen blev jag stående med halva kroppen i den och stirrade ut bortöver stallet. Solen till höger, kullarna till vänster och tänkte att jag bor så jävla vackert. Det här stället är vackert på så otroligt många olika sätt. Ikväll var det sällsamt vackert. På väg hem från att ha kört Matilda till bussen springer en räv över vägen, den är lite grådaskig, inte sådär röd som jag trott rävar ska vara. Jag stannar bilen (på fel sida vägen, idiot) och kliver ur för att få se lite mer av den. Den tittade på mig medan jag klev ur och knatade sedan bortåt i ett makligt tempo. Den hade inte bråttom, jag var kanske inget hot. Bara en romantiserande byfåne som stannar sin bil på fel sida vägen.

Vinden

Under en tidig promenad höll vi på att blåsa all världens väg. Men havet låg öppet och solen hällde glitter över vattnet, så det gjorde inte så mycket att vinden sjöng i träden. Nu har molnen hopat sig och jag sitter och planerar för mina kommande lektioner på Marieborgs folkhögskola, där jag praktiserar. Den här dagen har dock givit mig den bästa nyheten på länge: Jag har fått sommarjobb, på Vikbolandet! Nu kommer jag att slippa åka fem mil in till stan för att jobba, istället behöver jag bara åka drygt två och en halv mil till Östra Husby. Dessutom får jag jobba lite i hemtjänsten, vilket känns väldig fint. Så sommaren är räddad! Nu gäller det bara att våren kommer åter, så att vi får någon sommar någon gång.

Klimatfunderingar

Under helgen har vårtecknen uppenbarat sig mer och mer. Små skott från lökarna vi satte i höstas tittar upp, jag hittade snödroppar vid en enslig gård med mera. Vi hittade dessutom en väldigt spännande mossig skogsväg som gick mellan två gårdar, undrar vad den använts till egentligen? Men igår när vi lastade in ved för fulla muggar kom ett dystert bakslag för hela våreuforin, det började snöa. Sedan fortsatte det under kvällen och nu ligger ett tunt lager snö över hela Gottenvik. Trots en viss frustration känns det ändå som att det kanske är mer normalt att det snöar än om det inte skulle göra det. Läser i DN om att våren är här en vecka tidigare än för 50 år sedan, så vi kanske ska säga, go snön go...

Rådjur

Några dagar av sol, men kall vind har förflutit. Vi tog en promenad upp i kohagen häromdagen för att försöka hitta lä och kom fram till en av ängarna som sträcker sig bort mot Korpetorp. När marken var helt frusen gick det bra att gå rakt över ängen, men nu är det sumpigt och sankt, det är en begränsande mellanperiod. Vi satte oss på en kapad stock och solbadade ansiktena lite innan det var dags att bege sig tillbaka hem. Plötsligt pekar Matilda och viskar titta till mig. Jag vänder på huvudet och får syn på ett rådjur, som sakta vankar fram på vägen några meter ifrån oss. Det ser ut att vara en hona och hon är synnerligen obrydd om oss trots att vi sitter alldeles nära. Med försiktiga små steg passerar hon och fortsätter ner mot ängen. Ingen av oss har någonsin kunnat betrakta rådjur på så nära håll i vilt tillstånd och det är onekligen ett mycket vackert djur. Hon slickar sig om munnen lite och ställer sig där vägen slutar och övergår i äng. Vi filosoferar kring om hon är döv, blind eller bara lite efterbliven. Men så vänder hon sitt huvud och får syn på oss. Plötsligt är det som om hon inser sin tabbe och skuttar snabbt iväg bakom några buskar och försvinner. Kvar sitter vi och är förvånade. Jag önskar att vi kunde leva så jämt, sida vid sida med alla djur. De behöver inte vara rädd för mig, de kan spatsera omkring fritt, precis som jag kan. Klurigheten återstår väl i att försöka kommunicera det till dem.

och så fortsätter processen

Regnet mjukar upp marken och får de tidigare frusna vägarna att bli sumpiga och leriga. Vi klafsar ut för att hämta tidningen och konstaterar att hästhagarna kanske blir översvämmade om regnet fortsätter. Men det behövs regn för att kälen i marken ska försvinna och nu är det ju vår, så det är välkommet med regn. Skyddar tidningen under jackan och går lugnt tillbaka mot huset. Det är så mycket mörkare idag när regnmolnen ligger tunga, än igår när förmiddagen var dominerad av sol och tunna moln. Jag gick ner till stallet där Matilda och Birgitta höll på med hästarna efter ridturen och lutade mig mot den vita väggen med solen rakt i ögonen. Vi är ett soldyrkande folk, speciellt de första vårsoldagarna. Även katterna gillar vårsolen. De lägger sig där det är som soligast i någon slänt och plirar, eller slickar sig själva rena. När jag hälsar på en av dem ser jag att det börjat sticka upp små blad som liknar smultronblad ur marken på slänten vid stallet. Matilda har även sett små skott i vår tulpanodling. Mer och mer säkra tecken.

Stationer

Snön ligger kvar utanför, medan värmen stiger sakta, sakta inomhus. Vi har eldat intensivt och hållit oss med mycket kläder och filtar, lagat soppa och bakat bröd. Idag har vi varit inne i stan, jag har hållit en lektion om rim och kört massor av skrivövningar med min klass. Matilda gick till en studievägledare. Snart är det dags att ansöka till högskolan och det känns verkligen som att det varit en central del i våra liv den senaste tiden, var, vad och varför? Samtidigt har vi försökt leva våra liv här och nu. Det känns lite drygt att alltid vara på väg mot något annat. Vi trivs båda så bra här och ändå är det bara en station på väg någonstans, till en ny station och så vidare. Gottenvik är dock fortfarande en oas lika mycket som en station och förhoppningsvis stärker den kommande våren den känslan ytterligare. Det förljugna SMHI säger i alla fall att det ska bli varmt i helgen, både i Nässjö och hemma. Vi får väl se. Vi får väl känna efter...

Tillbaka (igen)

Hm, livet känns lite hattigt, jag åker för mycket och Gottenvik kräver verkligen tid för att sjunka ner i. Senaste strapatsen var Göteborg, vilket var mycket gott, på flera plan, så jag ska inte klaga. Ska dock till skolan i helgen, så hattandet fortsätter. När vi kom från ett vårigt Göteborg var det desto vintrigare hemma, snö och mera snö. Dock var det inte så farligt kallt inne som vi trodde och därför blev första kvällen hemma riktigt mysig, med brasa i öppna spisen, te och filtar. Vi kände oss verkligen hemma, kanske mest i varandras sällskap dock. Nu återstår det att se när våren vill komma tillbaka, jag längtar, längtar, längtar.

Det gråa matta

Efter den fina vårsolen kom snön, sedan mer vårsol och sedan en grå trött matta. Vi kör in till staden med dimman lite på avstånd över åkrarna och nu på eftermiddagen känns det inte som att den kommer att lätta. Den håller sig på avstånd, men den är inte på väg bort. Imorgon åker vi dock bort, första anhalt Göteborg, Matilda åker vidare mot Oslo. Det känns både bra och synd att behöva lämna Gottenvik nu, jag behöver stångas mer med platsen, frigöra mig från vissa föreställningar om vår relation. Jag är rädd att om jag inte gör det nu kommer jag få sota för det sen, men det får framtiden utvisa. Tills dess ska jag njuta av mina vänners närvaro i staden som kom att kännas så frånvarande.

Finurligheter

Vintern tog åter sitt grepp om Gottenvik med några centimeter snö. Vårfåglarna kvittrade dock fortfarande utanför vårt fönster vid frukost och det är ljust redan vid sex, så det känns helt okej med lite mer snö. Matilda ska vara borta på personalmöte ikväll och sover över i stan så jag ska hänga runt med mössen och spökena. I söndags vid en promenad vi tog upp till den högsta utsiktsplatsen såg vi att isen låg långt ut i skärgården, jag blev peppad på att åka långfärdsskridskor, men så tjock är det nog inte och dessutom ligger det snö på den. Vi upptäckte även ett konstigt stenrös, som såg ut som en gammal gravplats eller något bland klipporna. Denna värld omkring oss är full av små finurligheter.