Nyupptäkt

Triumferande dyker jag upp vid den pittoreska gården Åberga en kilometer utanför den lilla sommarbyn Öbnebo fyra kilometer från Gottenvik. Än en gång har jag upptäckt en för mig ny stig och dessutom var den välgjord och hade lastpallar som broar över dikena. Det har länge varit något av en hobby att hitta något nytt i de omgivningar som man når inom en timmes enkel promenadväg. Jag har dessutom länge varit nyfiken på hur Åberga ser ut och kan inte undgå att dra en god vän till minnes, bara för namnets skull. En brokig skara svarta och smutsvita får går omkring i en hage och betar. Ett dussintal små hus ligger utslängda lite här och där. Massor av rabarber växer vid ett av dem, men jag håller fingrarna i styr. Sommaren har vält över mig och jag håller på att inse att det inte behöver vara en tyngd. Inte en dag som denna heller.

Kort inlägg

Stormen blåste ner ett halvt träd rakt över vägen. Vi klättrar över det på väg ner till vattnet och jag tänker på hur grönt det är över allt. Några dofter fattas än, men syrenerna blommar.

Sjukligt

Vaknar upp med en huvudvärk som om jag druckit ett helrör dagen innan och konstaterar att den fina försommardagen kommer att spenderas i sängen. Ännu fler arbetare bökar omkring runt huset, denna gången borras det i berget eftersom det ska bli nytt värmesystem lagom tills vi flyttar. Ja, vi ska flytta. Hur ser årstiderna ut på andra platser?

Försommarfunktioner

Vi har burit upp en sliten liten utemöbel till vår lilla etapp, så att vi kan sitta och lapa eftermiddagssol fina dagar. Förutom att älgen, ormen, grodan och räven skådats under helgpromenaderna har även fler och fler människor börjat dyka upp kring sina sommarhus. De kallas "sommargäster" trots att de faktiskt äger sina ställen. Men för de som bor här är de blott gäster, besökare, tillfälliga störningsmoment, eller nått. Hur som helst har båtarna börjat puttra över vattnet jämt och ständigt, biltrafiken har tilltagit och lugnet har fått sig en liten törn, men det är onödigt att klaga. Vi har haft fina gäster på besök och det har verkligen varit förträffligt trevligt. Oskar Hanska är Sveriges bästa slampoet och improvisatör, vilket stämmer så sjukt bra. Matiss gjorde också fantastiskt ifrån sig, ska bli kul att träffa honom lite mer i Nässjö i juni. Kort sagt, allt gott!

Åskväder

Nyss hemkommen efter ännu en utflykt denna ljuva majmånad, går jag ner i källaren för att elda. En alldeles vanlig procedur eftersom det oftast är skitkallt när ingen varit hemma på länge, även om det inte varit alltför kallt ute. Under morgonen sken solen som en glad unge men när jag höll på att fylla kaminen med trädens kapade lämmar hörde jag plötsligt hur himlen öppnades och ner kom inte gud, men likväl en störtflod av vatten som skulle få Noa att börja skruva på sig och tala om att det var dags att sjösätta arken. När jag kom upp igen blixtrade det till utanför och direkt efteråt kom en sån häftig åskknall att jag trodde att jag var Tom Cruise i Världarnas krig eller något. Ovädret drog över på en kvart, sedan återstod bara ett lätt duggande. Fåglarna började återigen sjunga utanför och världen gick inte under den här gången heller.

Början till slutet

Sotaren kom på morgonen och byggjobbarna håller på att fixa saker nere på gården. Att hålla igång ett lantbruk och en herrgård verkar vara en enorm syssla, så all heder till Birgitta. Vi fick bilder från vår nya lägenhet i Umeå igår och den är onekligen ganska mycket mindre än vårt nuvarande residens, möblemang ska skalas bort en masse, vilket också känns skönt. Att få rensa upp och plocka bort kan nog vara väldigt välgörande. Trots att vi inte kommer att ha nära till havet längre kommer vi i alla fall bo ett par hundra meter från Nydalasjön, så jag ska inte klaga och gör det inte heller. Nu ska vi bara försöka njuta av den tid som är kvar på Gottenvik, vilket jag vet att vi kommer.

Återkomst

Skjutandes skottkärran lunkar jag fram över grusvägen i det lätta duggregnet som då och då övergår i intensivare kaskader. Luften är frisk som en fjällbäck och långt borta på himlen spricker molntäcket upp. Regnet smattrar mot plåttaket när jag lastar skottkärran med ved och försöker hitta en lagom balans för att ta med så mycket som möjligt varje vända. Matilda är ute och rider i skogen och jag hoppas hon inte blir alltför blöt. Just som jag ska köra sista vändan slutar regnet och solen lägger sig som en varm hand på min axel. En hand som säger att det ibland är värt att åka bort ett tag för att få en att förstå vad man har hemma. Paris var vackert, men här är det magiskt.