En sol

När solen bryter sig upp bortom horisonten är det som om hela livet bugar mot den. Alla träd som desperat försöker hålla fast sina sista gulnade löv böjer sig mot ljuset. Ber om lov för något jag inte riktigt kan förstå. Vassen bugar sig också, ber solen klä av dem den frusna daggen. Vilket den gör och de sträcker sedan på sig och börjar försiktigt viska om nattens händelser. När jag går förbi på vägen hem efter att ha följt Matilda mot bussen hör jag bara ett försiktigt surrande. Enstaka ord bryter sig ut och jag tar dem till mig. Det är tacksamt att leva här i dessa stunder.