Bila genom Östergötland

Det är sen eftermiddag och vi åker, trängda i baksätet, genom ett söndagstrött Östergötland. Tätbebyggelsen har sedan länge försvunnit, bara enstaka gårdar som tittar fram här och där. Vid enstaka tillfällen kör vi genom små samhällen, det största är Kisa, där har de ett emigrantmuseum. I en liten by, som mest ser ut som ett par hus och en sväng finns en beryktad tygbutik, den kanske är värd ett besök någon gång. Hösten har gått in i en ny fas, den fas då de tidiga träden redan börjat se kala ut och vars löv virvlar omkring på vägen. Då de lite senare träden också har gulnat. Höstens karakteristiska färger dominerar starkt. Allt gult, mörkgrönt, rött och orange speglas i de många sjöarna. På några små öar kikar små stugor fram, ensamna och utelämnade. Vattnet är blankt, vägen kupar sina händer runt sjöarna och vi rider på en fingerspets av tillvaron. Det är lätt att försvinna, långt bort från allt vad mål och framme heter. Ett varande uppstår.