Fullkomlig morgon

26 augusti:

Vi vaknar av oss själva tidigt på morgonen och går ut i den kalla sensommaren. Solen letar sig sakta fram över trädtopparna och daggen får gräset att lysa. Gruset krasar under fötterna, ett ljud som bara störs av de morgonpigga fåglarna. Hand i hand går vi på vägen som leder ner mot vattnet. Parallellt med vägen ligger huvudbyggnandes stora gräsmatta, nyklippt och ren. Den är otroligt vacker, precis som allting annat här och skulle jag varje gång jag tänker det, påtala hur vackert jag tycker att allt är skulle jag aldrig vara tyst. Hela omgivningen känns smått fullkomlig. Det är jag som avgör om fullkomligheten ska få råda, hur mycket av den jag är beredd att låta omsluta mig. Det känns som att böcker har skrivits om såna här mornar och jag vill med ens göra mitt eget försök. Fotografier skulle aldrig räcka, jag vet inte om språket ens kan komma i närheten. Såna här upplevelser går bara att föreställa sig och när jag plötsligt befinner mig mitt i en, vet jag inte hur jag ska hantera det. Att jag dessutom delar den med en människa som jag älskar gör det hela smått absurdt. Min fasta övertygelse är dock att jag någon gång måste sluta med att definiera allt som är bättre än bra som absurdt. Jag är värd det underbara, vi är värda det underbara, du också. Alla är värda det underbara, det gäller bara att hitta vad vi anser vara underbart. I den stunden visste jag precis. När jag bestämde mig för att jag ville flytta från storstan var min första rädsla att jag skulle sakna kulturlivet, men en sån här morgon är livet så mycket mer närvarande att ordet kultur inte ens behöver föregå det för att allt ska vara bra. Missförstå mig rätt, jag älskar kultur, konserter, konst, teater, men den typ av frid och total närvaro som infinner sig en morgon som denna står över allt detta. Det verkliga står alltid över det fiktiva. Låtar, tavlor, pjäser och böcker finns till för att beskriva och försöka ge en hint om upplevelser som denna, men de kommer aldrig att nå riktigt ända fram. Vi går ner på en liten stig in bland de glest bevuxna träden som angränsar vattnet. Vassen växer tät och över dem dansar älvorna i en flyende vals och solen färgar dansgolvet gyllene. Stigen vi går på har vi inte sett förr, allt känns nytt, det är som en födelse, som om något föds i oss. Hennes leende talar med mig, bekräftar det jag ser, verkliggör det. Hade jag varit ensam hade jag kunnat rationalisera, nu ser jag i henne att allt är vad det ser ut att vara.