Guld i skogen

30 aug:

Matilda har gått ut för att rida med Birgitta och jag sitter kvar i huset denna stilla lördagsmorgon. Idag har vi bott här ute på Gottenvik i en vecka och jag tycker att vi har hunnit bo in oss förvånansvärt bra, både i huset och i omgivningarna. Solen strålar in genom sovrumsfönstret och jag sitter i vardagsrummet och plirar ut på den blå himmelen. Ska nog ta en promenad snart och känna om det kommer bli en varm dag, som utlovat, eller inte. Gårdagen var en bra dag på många sätt. Efter frukost bestämde jag och Matilda oss för att ta en promenad på hennes ridvägar uppe i markerna kring Gottenvik. Sagt och gjort, vi tog på oss våra gummistövlar och knatade ut över hästhagen, hälsade på hästarna och fortsatte upp i skogen. Terrängen var stundtals oangenäm och vi fick verkligen se vart vi satte fötterna så att vi inte ramlade och slog oss, men det var mycket annat fint att titta på också. Skogspartier avlöstes av vackra små ängar som låg insprängda bland träden och det känns som att det är väldigt sällan som jag har gått på vägar som inte är menade för människor. Det är ett så annorlunda sätt att ta sig fram i skog och mark. Jag vet inte om jag ska dra klyshor i stil med "det känns mer naturligt" eller så, men det var i alla fall väldigt spännande. Vi fann vildäpplen och björnbär som växte nästan dolt av annan vegetation och vi vandrade i högt gräs. Gummistövlarna kom verkligen till sin rätt under denna promenad. Efter drygt en timme bestämde vi oss för att vända tillbaka och började följa ett spår som en timmerbil hade plöjt upp. Bredvid spåret växte granar och under dem låg lager av torkat barr och det var där vi såg vad vi länge hade hoppats på att få se, kantareller. Först hittade Matilda en ensam svamp, som inte såg mycket ut för världen och vi konstaterade att det såg ut som om någon annan hade varit där och plockat. Muttrande promenerade vi en bit till och fick då syn på fler svampar som låg halvt gömda under mossa och barr och längre fram var det ännu fler. Snabbt konstaterade vi att det var för många för att vi skulle kunna plocka med dem i händerna och därför bestämde vi oss för att återvända efter lunch för att plocka dem. Hemfärden gick genom en kohage och vi undvek med precision koskiten som låg utklickad nästan överallt. Sedan gick vi åter ner till hästarna och Matilda gav dem varsitt vildäpple som de knaprade i sig med stor entusiasm. När vi ätit en stärkande lunch begav vi oss raskt tillbaka genom kohagen och upp mot skogen. Med oss hade vi en tofuline-burk med lock, som vi tänkte skulle räcka. Förväntansfulla kom vi upp mot platsen för vårt fynd och de små guldklimparna låg och väntade på oss. Burken fylldes i ett nafs och när vi till slut konstaterade att det inte fick plats mer fanns det fortfarande lite småsvampar kvar, som vi hoppas får växa till sig, så att vi kan plocka dem senare. Dock är vi ju inte ensamma svampplockare i skogarna, så vi får väl se. Den knappa litern kantareller som vi ändå fick med oss blev en fantastisk svampsås till kvällens middag, som vi bjudit in Matildas föräldrar och bror, samt Birgitta till. Vi hade gjort bönbiffar och kokat mandelpotatis, så kantarellsås var ett perfekt komplement. Till efterrätt hade Matilda gjort en äppelkaka på äpplen som vi plockat i omgivningarna, som såklart blev delikat.