Tjing tjing

Göteborg ska avtackas lämnas och brännas. Bränna bort stan från hornhinnan, ställa in siktet på skogen, vattnet, åkrarna, korna, hästarna, de ändlösa mängderna väg innan höghusen återigen tornar upp sig i Norrköping. Imorgon ska min släpköringsdebut ske och fan och hans moster bör hålla sig inne. Hoppas för allt i världen att jag kommer fram levande, eller ja, att jag kommer fram helt enkelt, men jag har ju klarat mig igenom högstadiet, så varför inte. En vän till familjen berättade tidigare i sommar om en resa han gjorde från Nahr-el Bared (ni vet flyktinglägret som blev bombat sönder och samman häromsistanes efter att det intagits av religiösa extremister som den Libanesiska armén såg till att begrava i grus som innan varit hus av tiotusentals palestinska flyktingar som ca 60 år efter sin flykt från sitt eget land nu fick fly från sitt flyktingläger till ett annat flyktingläger där redan andra flyktingar bodde etc.) till Amman (Jordaniens huvudstad), eftersom Beiruts flygplats just då bombades. Hans berättelse om knaggliga bergsvägar, överarbetade, sjuka chaufförer, hur han mutade gränskontrollanter etc. När jag tänker på det han gick igenom, känns den här flytten väldigt överkomlig i alla fall, men perspektiv är ju något vi människor (läs jag) alltid har varit lite dålig på att ha i vissa situationer. Det är dock en helt annan diskussion. Packningen ligger strödd runt omkring sig och förökar sig stadigt genom vår lägenhet (läs Fredriks lägenhet, läs Ullis andrahandslägenhet, där jag bott tredjehand) och Ulrika väljer ut acessoarer (stavning?) till kvällens ståhej. Själv ska jag nog ta en promenad och se en film i min ensamhet, trivs bra så, nynnandes på någon gammal Björkdänga eller varför inte Changing of the Seasons, med ni vet vem...