Rådjur

Några dagar av sol, men kall vind har förflutit. Vi tog en promenad upp i kohagen häromdagen för att försöka hitta lä och kom fram till en av ängarna som sträcker sig bort mot Korpetorp. När marken var helt frusen gick det bra att gå rakt över ängen, men nu är det sumpigt och sankt, det är en begränsande mellanperiod. Vi satte oss på en kapad stock och solbadade ansiktena lite innan det var dags att bege sig tillbaka hem. Plötsligt pekar Matilda och viskar titta till mig. Jag vänder på huvudet och får syn på ett rådjur, som sakta vankar fram på vägen några meter ifrån oss. Det ser ut att vara en hona och hon är synnerligen obrydd om oss trots att vi sitter alldeles nära. Med försiktiga små steg passerar hon och fortsätter ner mot ängen. Ingen av oss har någonsin kunnat betrakta rådjur på så nära håll i vilt tillstånd och det är onekligen ett mycket vackert djur. Hon slickar sig om munnen lite och ställer sig där vägen slutar och övergår i äng. Vi filosoferar kring om hon är döv, blind eller bara lite efterbliven. Men så vänder hon sitt huvud och får syn på oss. Plötsligt är det som om hon inser sin tabbe och skuttar snabbt iväg bakom några buskar och försvinner. Kvar sitter vi och är förvånade. Jag önskar att vi kunde leva så jämt, sida vid sida med alla djur. De behöver inte vara rädd för mig, de kan spatsera omkring fritt, precis som jag kan. Klurigheten återstår väl i att försöka kommunicera det till dem.