Mörk och kall morgon

När klockan ringer fem i halv sex är det fortfarande mörkt ute. Kanske inte så konstigt, men det är ändå en gräns som har passerats när man går upp i mörker. Just att vakna, kliva upp, klä på sig och äta frukost medan det fortfarande ser ut som mitt i natten utanför hör onekligen hösten och vintern till. Ett lika säkert tecken är att det är svinkallt när jag går ut och slänger komposten på gödselstacken och hämtar tidningen, när Matilda åkt iväg till jobbet. Daggen som ligger över hagen speglas matt i det tilltagande ljuset, men det känns som att det snart kommer att gnistra av frost. Det skrämmer mig lite, för det är fortfarande bara i mitten av september. Jag drar mig till minnes min första höst på västkusten för fyra år sedan, då mina lägerbarn badade i tredje veckan på samma månad. Något som hade varit otänkbart nu, om man inte är lite dum i huvudet vill säga. I min sakta lunk mot brevlådan funderar jag på om det kommer bli en kall vinter, om det kommer att bli snö mer än en vecka vid påsk den här gången och om vårt idoga eldande kommer att räcka. På biblioteket hittar jag en bok om Karelen. Att gräva i sina rötter värmer lite tills vidare.