När jag hade tagit en morgonpromenad ner till bryggorna, hämtat tidningen, lagat gröt, ätit gröt och läst tidningen lagom noga var klockan halv åtta. Dygnsrytmen som jag och Matilda lagt till oss här är ibland ganska roande att bejaka. Inte för att jag någonsin tyckt om att sova länge på mornarna, men det är ändå en gräns som har passerat. Ofta går vi och lägger oss före tio och ofta vaknar i alla fall jag före sex, Matilda något senare. Jag uppskattar verkligen att gå ut på mornarna, före frukost, innan dagen har börjat. Det känns som om man befinner sig i en tidskapsel, ett tomrum, men samtidigt är det högst levande. Småfåglarnas tid, tänker jag, de är som mest aktiva just i gryningen. Tidigt på morgonen hörs andra ljud än på dagen, ljud som väcker nyfikenhet. De känns främmande och ibland också förstärkta, utan så mycket konkurrens. Bara på de tråkigare partierna under mina egna promenader lyssnar jag på musik. Att höra naturen och alla de omgivande ljuden är ofta musik nog. Om jag ändå lyssnar på musik försöker jag ackompanjera stämningen runt mig. Igår blev det bland annat Radioheads ”All I need” och ”Videotape”, imorse Eric Enokssons soundtrack till Farväl Falkenberg.
Igår promenerade jag ut i den fuktiga luften, som jag berättat om tidigare. Gick över stugtomter, försiktigt, ville inte tränga mig på. Jag hittade sedermera en fin utsikt vid vattnet, säkert också på privat mark, men det är få som är här på vardagarna. Där stod jag och lyssnade på vattnet, hörde en avlägsen båt puttra över fjärden och spanade ut över öarna. Molnen bildade oändliga nyanser över dem i lager på lager. Det täta duggregnet störde mig inte, utan passade in, kompletterade. Om man klär sig rätt, är regn väldigt fint att vistas i, såvida det inte är för intensivt. Där ute på stenarna kom så några få rader till mig, som jag formulerade färdigt på vägen hem och skrev ner när jag kommit in. Precis som jag vill ha det, inspiration och meditation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar