Och här sitter jag, en torsdag förmiddag, nio dikter bakom mig sen frukost, några av dem kanske till och med är riktigt bra, borde ha känts ytterst produktivt och på ett sätt känns det också ytterst produktivt. Allt det där är en fråga om hur kritikern mår. Det är ju produktiviteten som är min vagga, min napp och min blöja, det som kanske inte går att klara sig utan. Inspirationen är blodet mitt vampyr –jag suger ut, men jag ber aldrig om lov innan jag kliver in. Jo, ibland, men inte här.
Himmelen flyter fram över mig och jag måste säga att den fascinerar mig på flera plan. Himmelen, idag mest molnen, hur de kan likna djur på en lång, lång vandring utan att egentligen anstränga sig. Det är som att min tolkning av molnens/molndjurens vandring mot saftiga betesmarker är vackrare än de riktiga djuren, det är kanske i min tolkning av molnen denna förmiddag som fantasin når sin yttersta potential. Det här med produktiviteten kommer väl ur det. Ur fantasin, förmågan att smälta in i molnen och vandra med dem. Det är bara att fortsätta, betesmarkerna och skördarna väntar någonstans.
vackert. saknar er!
SvaraRaderajag kan verkligen tänka mig att man lättare sjunker in i ett annat sorts djup då man inte har lika mycket saker omkring sig. eller kanske rättare sagt: att man upplever FLER saker omkring sig när man har färre saker omkring sig :). Saker och ting, och även sådant som inte är saker och ting, hinner komma till sitt fulla intryck då ens uppmärksamhet inte hela tiden letar sig mot något nytt. Eller romantiserar jag nu landsbygden igen? you tell me :)
All the best /Matsen