Ett falskt lugn

Innan helgen sade vi att på söndag, då ska vi ligga och dra oss länge, inte göra något speciellt. Matilda hade lovat att rida på eftermiddagen, jag kunde klippa gräset så länge, inget mer. Men det finns alltid att göra, att säga att man ska göra ingeting är som att sätta ett stort utropstecken i almanackan. Ett utropstecken som säger: "Här är tid då allt kan hinnas med, allt som inte annars görs". Vi steg upp före sju, jag gick och eldade, Matilda började baka bröd. I väntan på att det skulle gräddas gick vi en promenad upp i kohagen. Korna stod och käkade, eller ungtjurar är de ju faktiskt, inga juver har de. Stora djur, med frågande ögon. När vi gick på den lilla uppkörda vägen genom hagen började tjurarna stirra på oss, sedan följa efter. Till slut blev vi lite rädda och gick fort med tjugo tjurar lommande bakom oss. Till slut kom vi fram till slutet av hagen, där två rep skiljer den, från vägen. Vi klev över repet och ställde oss på andra sidan. Tjurarna stannade upp och tittade på oss, ännu mer frågande. "Vad gjorde de nu, de konstiga tvåbenta djuren?" Kanske de tänkte. "Varför ger de oss inte mat?" är en annan möjlig hypotes. Vi gick hem och åt det nybakade brödet. Efter frukost gick vi och plockade lingon. När vi kom hem, kalla om händerna och rosiga om kinderna rensade Matilda svamp och jag gjorde rårrörda lingon att ha på gröten. Pysslandet fortsatte till lunch och efter lunch åkte Matilda och red. Jag klippte gräset, sorterade ved, ringde en vän och rensade resten av svampen. När Matilda kom tillbaka sådde vi gräs och sedan var det i princip dags att laga middag. Så gick den lugna dagen mot sitt slut. Man ska aldrig utannonsera sitt lugn, det måste komma av sig självt. Men det som kommer ur det tänkta lugnet är inte att underskatta.